Formanden for Repræsentanternes Hus og Israels gode ven, Nancy Pelosi, opfordrer verdens ledere til at boykotte vinter-OL i Kina til næste år.
Hun kritiserer Kina for krænkelser af menneskerettighederne og mener, at globale ledere, der støtter op om afholdelsen, “mister deres moralske autoritet”.
”Lad os ikke ære den kinesiske regering ved at lade statsoverhoveder tage til Kina i lyset af et igangværende folkedrab”, siger hun og henviser til, at op mod en million muslimske minoriteter er spærret inde i såkaldte genopdragelseslejre i den kinesiske provins Xinjiang.
Øh, hvad med de to millioner muslimske palæstinensere, Israel har spærret inde i Gaza på et landareal på størrelse med Langeland – over 5.000 mennesker per kvadratkilometer – og på anden uge tæppebomber for at knække deres modstand mod, at Israel i strid med folkeret og al anstændighed dag for dag stjæler mere og mere af deres land, Palæstina.
Ifølge Al Jazeera kastede Israels militær den 18. maj 120 højeksplosive bomber på 25 minutter overvejende i civile områder i Gaza med børn og andre civile som ofre. Samtidig med at det jødiske herrefolk blokerede nødhjælpsorganisationer fra at levere nødhjælp.
Pelosi burde bruge sin ”moralske autoritet” overfor sine magtfulde venner i Israel.
Det koster penge at lave progressiv journalistik. Kun med din støtte kan Arbejderen fortsat udgive frit tilgængeligt journalistisk indhold af høj kvalitet.
Det skal lige tilföjes, at nazi-siden af atlanten nedlagde veto i FNs sikkerhedsråd, så Israel kunne bombe og skyde lös uden indblanding fra FN. Norge og en del andre lande havde fremsat krav om indstilling af bombardementerne, våbenhvile, og fredsforhandlinger mellem Israel og Hamaz. Men hvor står det i udenlandsk orienterede presse, der publiceres med den samme morderiske ideologi – på dansk grund?
Log ind for at svareKina er ikke stagneret sådan som USA, og det oplever amerikanerne som et overgreb. At Kina har fortjent sin fremgang med bl.a. teknologien tæller intet i forhold til de sædvanlige tågede forestilinger om USA som “frihedens og de mange muligheders land”. Sandheden er, at forskellen på rig og fattig er blevet større og større. Reallønnen er stagneret siden Trickle down-løgnen kom til verden, og USA består nu af to (eller flere) parallelsamfund, hvor den pengemæssigt øverste del af befolkningen har haft en voldsom vækstrate, medens den nederste har stået stille i en eller to generationer. I USA finder man nu områder med større fattigdom end i de allerfattigste europæiske befolkningslag. Forklaringen er ikke, at “Kina stjal vore jobs/ideer/penge”, men det tror mange amerikanere, der med misundelse – og undren!!! – ser Kina blomstre.
Log ind for at svareKommunistiska Partiet, Sverige.
Videregivet med tilladelse af KP, Sverige
POLITIK
Partiprogram
Kommunisternas skriftserie
Kulturstipendium
Stöd oss
BLI MEDLEM.
PARTIPROGRAMKOMMUNISTERNAS SKRIFTSERIE.
Så gick det till när Israel grundades.
Ordet nakba betyder katastrof på arabiska och är palestiniernas namn på vad som hände i Palestina från årsskiftet 1947-48 och de följande arton månaderna. Då närmare en miljon palestinier fördrevs från sina hem, sina städer och byar, från sitt land. Till en flyktingtillvaro som för dem och deras efterkommande ännu idag, 60 år senare, är en realitet.
2010-10-29.
Plan Dalet kallades den militär-politiska strategi som tillämpades. Den innebar en systematisk, väl planerad och genomförd massterrorism. Tiotusentals civila och obeväpnade människor ställdes brutalt och kallblodigt inför de sionistiska militärstyrkornas order att omedelbart – ofta inom 60 minuter – överge sina hem och byar. Alternativet var att bokstavligt placeras framför gevärsmynningarna och mejas ned! I vissa fall fanns inte ens det valet – den manliga befolkningen i byarna föstes samman, ställdes upp och avrättades på närmaste öppna plats – ibland inför ögonen på kvinnorna och barnen.
Många av Proletärens läsare känner säkert till massakern som på detta sätt begicks i den palestinska byn Deir Yassin i april 1948, med flera hundra dödsoffer. Även det officiella Israel erkänner idag denna massaker. Men Deir Yassin var inte ett undantag. I Dawaymeh, Kabri, Umm al-Faraj, Nahr, Simirayya, Zib, Bassa, för att namnge några av de 531 palestinska byar och samhällen, mördades på liknande sätt utvalda personer i befolkningen dessa massterrorns månader och övriga fördrevs.
Det började på allvar samma dag som Förenta Nationerna 29 november 1947 antog sin delningsplan för det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Det intensifierades det följande halvåret fram till den dag då FN-planen skulle träda i kraft (15 maj 1948). Då hade mer än halva Palestinas ursprungsbefolkning, närmare 800.000 människor, fördrivits i den mest omfattande etniska rensningen dittills i modern tid!
Vilken är sanningen?
Men hallå! Stopp och belägg! Vad är det här? Det var väl inte araberna – palestinierna – som var hotade, det var väl judarna.
Det var ju ledarna i de kringliggande arabstaterna – Syrien, Jordanien, Egypten – som omintetgjorde FN-planens fredliga intentioner genom att omedelbart mobilisera sina arméer och gå till samlat anfall samtidigt som man hotade med att alla judar skulle ”slängas ut i havet”. Inför detta dödliga hot – en ny förintelse bara några få år efter nazisternas Förintelse i Europa – tvingades judarna försvara sig och mirakulöst nog lyckades de klara den mest kritiska perioden från slutet av 1947 och de följande ett och ett halvt åren, visst var det väl så det var?
Så har det sagts, och denna falska historiebild har utgjort fundamentet för staten Israel och västvärldens politiska ledare för att försvara, varför huvuddelen av det palestinska folket sedan 60 år inte bara berövats sitt och sina förfäders land, utan dessutom tvingats till de mest fruktansvärda umbäranden och lidanden i flyktingläger och leva i misär i flera generationer.
Medan sanningen är att från november 1947 och fram till maj 1948 fanns inte en enda reguljär soldat från något av de kringliggande arabländernas arméer i Palestina! Ett antal tusen frivilliga kom från olika arabländer till försvar för sina palestinska bröder, men de saknade oftast såväl militär utbildning som adekvat beväpning och kunde inte alls bjuda motstånd mot de välutrustade och välorganiserade styrkorna från sionisternas Haganah-armé, som då omfattade över 30000 man och som förberetts för sitt uppdrag i åratal. Man skall inte glömma att den sionistiska rörelsens mål från första början var att upprätta en judisk stat i Palestina. Detta mål skulle uppnås bland annat genom att judar från diasporan flyttade ”hem”; men det krävde också att den icke-judiska befolkningen förflyttades från Palestina. Som Theodor Herzl, en av den sionistiska rörelsens grundare, skrev i sin Dagbok redan 1895: ”Vi skall bemöda oss om, att obemärkt fördriva den fattiga befolkningen till andra sidan gränsen, ordna arbete åt den i transitländerna men vägra den arbete i vårt eget land.”
Rasmässigt ”ren” stat.
Redan 1920 bildade sionisterna den paramilitära organisationen Haganah som de följande decennierna i växande omfattning ägnade sig åt att attackera enskilda palestinska samhällen, erövra och skydda nya judiska bosättningar i takt med inflyttning av judar. 1928 omvandlade britterna Palestina från en ”stat inom det brittiska intresseområdet” till en brittisk koloni. Året därpå revolterade palestinierna mot britternas agerande, som ensidigt gynnade sionisternas intressen.
En ny mer omfattande rensning skedde 1936. Den tvingade britterna att stationera fler soldater i Palestina än vad man hade i hela den indiska kronkolonin. Sionisterna var inte sena att låta sina väpnade förband deltaga med britterna för att slå ned ”det arabiska upproret”. Likafullt tog det britterna tre år att krossa det palestinska upproret; nederlaget ledde emellertid till att det palestinska ledarskapet tvingades i exil, och i de rebelliska byarna dödades eller fängslades många av männen.
För de sionistiska planerna var detta utomordentligt. Palestinierna hade berövats stora delar av sitt ledarskap, många stridbara män var inspärrade eller fördrivna, byborna avväpnade. 1937 lade britterna dessutom fram ett första förslag på delning av territoriet (den så kallade Peel-kommissionen). Även om den endast gav en mindre del av Palestina till judarna, mottogs idén mycket positivt från sionistiskt håll. Detta eftersom nu för första gången tanken om en delning för att separera befolkningsgrupperna, underförstått de kan inte leva tillsammans, fördes fram av andra än sionisterna själva. Precis i linje med sionisternas mål: en rasmässigt ren judisk stat.
En viktig del i förberedelsearbetet för att kunna förverkliga den sionistiska planen utgjordes av kartläggning av det palestinska samhället, som skedde systematiskt under 30-talet. Moderna metoder användes, inklusive flygfotografering. I slutet av decenniet var arkiven praktiskt taget kompletta. Kartlagt var den topografiska placeringen av varje palestinsk by, dess tillfartsvägar, jordens odlingskvalité, tillgången till källvatten, byns huvudsakliga inkomstkällor, invånarnas politiska och religiösa status, namnen på byrådets medlemmar, dessutom varje manlig byinvånare i åldrarna 16 till 50 år. Särskilt viktigt bedömdes uppgifter om byns ”fientlighetsindex” till sionisternas planer på judisk bosättning och om byns män deltagit i upproret 1936. Särskilda listor upprättades för varje by på de män som deltagit i upproret, men också över de familjer som förlorat någon i striderna.
1941 bildades det militära specialkommandot Palmach, som en del av Haganah. Ursprungligen för att bistå de allierade, dvs britterna, om nazityska trupper skulle nå fram till Palestina. (Den tyska militära framryckningen i Nordafrika i riktning Egypten pågick som bäst.) När det hotet inte längre förelåg ett par år senare, inriktades Palmachs verksamhet på att med militära hot och aktioner skrämma iväg den palestinska befolkningen från områden som bedömdes som strategiskt viktiga för en framtida judisk stat. Åratals före FN:s delningsplan sett dagens ljus. En av sionismens ledare, Yossef Weitz skrev i sin dagbok 1940: ”Fördrivning tjänar inte bara ett syfte – att minska den arabiska befolkningen – utan det tjänar även ett andra syfte, minst lika viktigt, nämligen: att frigöra jord som nu brukas av araber och frigöra den för judiska bosättningar… Den enda lösningen är att förflytta araberna härifrån till angränsande länder. Inte en enda by eller en enda stam får lämnas kvar.”
FN:s delningsplan.
David Ben-Gurion ledde den sionistiska rörelsen från 1920-talet och han var huvudarkitekten bakom den planläggning och det strategiska förberedelsearbetet sedan dess. När andra världskriget gick mot sitt slut, inleddes en kampanj för att få britterna att ge upp sitt mandatansvar för Palestina. Sionistiska terrorister attackerade brittiska mål, sprängde broar och brittiska militärbaser (bland annat britternas högkvarter King David Hotel i Jerusalem). Samtidigt som arbetet forcerades med att få judar att komma till Palestina – det gällde att påverka de som överlevt nazitysklands förintelsepolitik av vilka många i första hand ville söka sig till USA – köptes stora mängder vapen inför det stora ”befrielseslaget”. Haganahofficerare köpte vapen i Tjeckoslovakien (bla 24500 gevär, 5200 kulsprutor och 54 miljoner patroner 1946) men också stora kvantiteter från Sovjetunionen (köpen förmedlades med hjälp av Israels kommunistparti).
I början av 1947 fattade den brittiska Labourregeringen beslutet att lämna Palestina och överlåta åt FN att besluta om landets framtid. Efter nio månaders diskussioner i FN, kom man fram till beslutet att dela landet. Förutsättningen var dock att berörda parter godkände planen! Den sionistiska ledningen accepterade omedelbart, medan palestinierna själva och arabländernas ledningar sa nej. Istället förordade de att Palestina skulle förbli ett enat land och att motsättningarna skulle lösas genom förhandlingar. 29 november antog Säkerhetsrådet delningsplanen, som skulle träda i kraft 15 maj 1948. Under det mellanliggande halvåret svarade Storbritannien för mandatområdet, inklusive lag och ordning. Fortfarande fanns de stora brittiska militärstyrkorna i landet.
Det faktum att palestinska företrädare och regeringarna i de arabiska grannländerna vägrade att acceptera FN:s delningsplan brukar av Israel och västvärlden framställas som ”bevis” på arabernas fientlighet och som grunden till den följande händelseutvecklingen. Palestinierna fick, så att säga, ”skylla sig själva” eftersom de inte sagt ja till FN:s delning av deras land.
Hur någon ansvarig politiker skulle kunna acceptera att mer än hälften av det egna landets territorium skulle försvinna och den egna befolkningen där tvingas bort, var en fråga som västvärlden aldrig besvärade sig med att söka svaret på.
15 maj 1948.
Säkerhetsrådets beslut blev startpunkten för den kombinerade terror- och fördrivningsoffensiv som förberetts i åratal. FN-beslutet framställdes också som det slutgiltiga beviset på att ”världen” gav judarna rätt till Palestina, oavsett den befolkning som fanns där. Hur stor del av Palestina som sedan i praktiken kunde beslagtas var en rent makt- och styrkefråga.
Britterna hade redan visat att man inte tänkte ”lägga sig i” mer än nödvändigt. Sympatierna fanns dessutom uttalat för judarna som lidit och offrat så mycket i Europa.
I israelisk propaganda om denna period beskrivs läget som att de judiska bosättningarna – och hela FN-planen – hotades av de kringliggande arabstaterna (främst Egypten, Jordanien, Syrien) som förberedde sina krigsmakter på en invasion av Palestina och en fördrivning av alla judar. Att judarna var den svagare parten, araberna de överlägsna.
På så sätt förvrängs det välplanerade och systematiska erövringskriget av Palestina, med den snabbaste och mest omfattande etniska fördrivningen av ett helt folk som mänskligheten dittills skådat, till ett slags Davids kamp mot Goliat. Ben-Gurion hade redan tidigt slagit fast att etnisk rensning var nödvändig eftersom araberna i en framtida judisk stat kunde bli femtekolonnare och då ”antingen måste massarresteras eller fördrivas; det är bättre att fördriva dem”. Efter Säkerhetsrådets beslut förklarade han att: ”det kan inte bli en stabil och stark judisk stat om den har en judisk majoritet på enbart 60 procent.”
Plan D.
Hur kunde denna massiva folkfördrivning ske på så kort tid? Svaret är att söka i Haganah-arméns militära överlägsenhet tillsammans med Irgun-enheternas och Sternligans massmords- och terrormetoder som ledde till panik och massflykt. Palestinierna var den hopplöst svagare parten, både organisatoriskt och inte minst militärt. (Så hade för övrigt varit fallet även om de kringliggande arabstaterna gjort verklighet av sina löften – vilket inte skedde förrän långt senare, när det var för sent. Endast Jordanien hade en relativt väl utrustad armé, men kung Abdullah hade i hemliga överläggningar med bland andra Golda Meir, accepterat att sionisterna erövrade hela Palestina, om bara han fick den del som senare kom att benämnas Västbanken. När väl Arablegionens styrkor ingrep sommaren 1948, var det följaktligen endast Västbanken som de jordanska styrkorna intresserade sig för och de gick inte heller utanför det området.). Dessutom hade imperialismen, främst USA, ganska snabbt insett betydelsen av att genom Israels tillkomst få ett strategiskt brohuvud mitt i arabvärlden.
Plan D var inte någon militär stridsplan i traditionell mening. Fördrivningen av palestinierna var inte något militärt fältslag som hade paralleller i första eller andra världskriget. Snarare var metoderna liknande dem Nazityskland använt mot ”mindervärdiga” befolkningsgrupper i länder som ockuperats. Offensiverna byggde på massiva hot, militära överfall och öppen massterror mot den palestinska befolkningen, som detta citat från en skriftlig ordergivning visar:
”Dessa operationer kan utföras på följande sätt: antingen förstörs byarna (genom att bränna ner dem, spränga dem och placera ut minor i ruinerna), särskilt i de befolkningscentra som är svåra att kontinuerligt kontrollera; eller genomföra finkamning och kontrolloperationer enligt följande riktlinjer: omringning av byarna, genomsökande av dem. Om motståndet reses skall de väpnade styrkorna förintas och invånarna fördrivas till andra sidan gränsen.”
Omsatt till lägre nivå blev en sådan order än tydligare, som i detta exempel från Carmelibrigadens chef, Mordechai Maklef, senare Israels överbefälhavare:
”Döda varenda arab ni träffar på. Bränn alla brännbara föremål och spräng sönder alla dörrar.” (från Haganahs arkiv, april 1948)
Resultatet var att närmare en miljon palestinier fördrevs från sina hem under perioden november 1947-maj 1948. Just under den tid som Israel sedan dess påstått att det var judarna i området som hotades av att kastas ”ut i havet” av invaderande arabländers arméer. Fram till våra dagar fortsätter Israel odla denna myt..
Även minnena av de palestinska samhällena försöker man medvetet förinta. Där Deir Yassin en gång låg, finns nu ett Förintelsemuseum. På andra håll har skogsplanteringar och parker anlagts med information om platsens historia för 2000 år sedan.
Men inte ett ord om det palestinska samhälle med liv och verksamhet som fanns där för 60 år sedan.
Plan Dalet kallades den militär-politiska strategi som tillämpades. Den innebar en systematisk, väl planerad och genomförd massterrorism. Tiotusentals civila och obeväpnade människor ställdes brutalt och kallblodigt inför de sionistiska militärstyrkornas order att omedelbart – ofta inom 60 minuter – överge sina hem och byar. Alternativet var att bokstavligt placeras framför gevärsmynningarna och mejas ned! I vissa fall fanns inte ens det valet – den manliga befolkningen i byarna föstes samman, ställdes upp och avrättades på närmaste öppna plats – ibland inför ögonen på kvinnorna och barnen.
Många av Proletärens läsare känner säkert till massakern som på detta sätt begicks i den palestinska byn Deir Yassin i april 1948, med flera hundra dödsoffer. Även det officiella Israel erkänner idag denna massaker. Men Deir Yassin var inte ett undantag. I Dawaymeh, Kabri, Umm al-Faraj, Nahr, Simirayya, Zib, Bassa, för att namnge några av de 531 palestinska byar och samhällen, mördades på liknande sätt utvalda personer i befolkningen dessa massterrorns månader och övriga fördrevs.
Det började på allvar samma dag som Förenta Nationerna 29 november 1947 antog sin delningsplan för det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Det intensifierades det följande halvåret fram till den dag då FN-planen skulle träda i kraft (15 maj 1948). Då hade mer än halva Palestinas ursprungsbefolkning, närmare 800.000 människor, fördrivits i den mest omfattande etniska rensningen dittills i modern tid!
Vilken är sanningen?
Men hallå! Stopp och belägg! Vad är det här? Det var väl inte araberna – palestinierna – som var hotade, det var väl judarna.
Det var ju ledarna i de kringliggande arabstaterna – Syrien, Jordanien, Egypten – som omintetgjorde FN-planens fredliga intentioner genom att omedelbart mobilisera sina arméer och gå till samlat anfall samtidigt som man hotade med att alla judar skulle ”slängas ut i havet”. Inför detta dödliga hot – en ny förintelse bara några få år efter nazisternas Förintelse i Europa – tvingades judarna försvara sig och mirakulöst nog lyckades de klara den mest kritiska perioden från slutet av 1947 och de följande ett och ett halvt åren, visst var det väl så det var?
Så har det sagts, och denna falska historiebild har utgjort fundamentet för staten Israel och västvärldens politiska ledare för att försvara, varför huvuddelen av det palestinska folket sedan 60 år inte bara berövats sitt och sina förfäders land, utan dessutom tvingats till de mest fruktansvärda umbäranden och lidanden i flyktingläger och leva i misär i flera generationer.
Medan sanningen är att från november 1947 och fram till maj 1948 fanns inte en enda reguljär soldat från något av de kringliggande arabländernas arméer i Palestina! Ett antal tusen frivilliga kom från olika arabländer till försvar för sina palestinska bröder, men de saknade oftast såväl militär utbildning som adekvat beväpning och kunde inte alls bjuda motstånd mot de välutrustade och välorganiserade styrkorna från sionisternas Haganah-armé, som då omfattade över 30000 man och som förberetts för sitt uppdrag i åratal. Man skall inte glömma att den sionistiska rörelsens mål från första början var att upprätta en judisk stat i Palestina. Detta mål skulle uppnås bland annat genom att judar från diasporan flyttade ”hem”; men det krävde också att den icke-judiska befolkningen förflyttades från Palestina. Som Theodor Herzl, en av den sionistiska rörelsens grundare, skrev i sin Dagbok redan 1895: ”Vi skall bemöda oss om, att obemärkt fördriva den fattiga befolkningen till andra sidan gränsen, ordna arbete åt den i transitländerna men vägra den arbete i vårt eget land.”
Rasmässigt ”ren” stat.
Redan 1920 bildade sionisterna den paramilitära organisationen Haganah som de följande decennierna i växande omfattning ägnade sig åt att attackera enskilda palestinska samhällen, erövra och skydda nya judiska bosättningar i takt med inflyttning av judar. 1928 omvandlade britterna Palestina från en ”stat inom det brittiska intresseområdet” till en brittisk koloni. Året därpå revolterade palestinierna mot britternas agerande, som ensidigt gynnade sionisternas intressen.
En ny mer omfattande rensning skedde 1936. Den tvingade britterna att stationera fler soldater i Palestina än vad man hade i hela den indiska kronkolonin. Sionisterna var inte sena att låta sina väpnade förband deltaga med britterna för att slå ned ”det arabiska upproret”. Likafullt tog det britterna tre år att krossa det palestinska upproret; nederlaget ledde emellertid till att det palestinska ledarskapet tvingades i exil, och i de rebelliska byarna dödades eller fängslades många av männen.
För de sionistiska planerna var detta utomordentligt. Palestinierna hade berövats stora delar av sitt ledarskap, många stridbara män var inspärrade eller fördrivna, byborna avväpnade. 1937 lade britterna dessutom fram ett första förslag på delning av territoriet (den så kallade Peel-kommissionen). Även om den endast gav en mindre del av Palestina till judarna, mottogs idén mycket positivt från sionistiskt håll. Detta eftersom nu för första gången tanken om en delning för att separera befolkningsgrupperna, underförstått de kan inte leva tillsammans, fördes fram av andra än sionisterna själva. Precis i linje med sionisternas mål: en rasmässigt ren judisk stat.
En viktig del i förberedelsearbetet för att kunna förverkliga den sionistiska planen utgjordes av kartläggning av det palestinska samhället, som skedde systematiskt under 30-talet. Moderna metoder användes, inklusive flygfotografering. I slutet av decenniet var arkiven praktiskt taget kompletta. Kartlagt var den topografiska placeringen av varje palestinsk by, dess tillfartsvägar, jordens odlingskvalité, tillgången till källvatten, byns huvudsakliga inkomstkällor, invånarnas politiska och religiösa status, namnen på byrådets medlemmar, dessutom varje manlig byinvånare i åldrarna 16 till 50 år. Särskilt viktigt bedömdes uppgifter om byns ”fientlighetsindex” till sionisternas planer på judisk bosättning och om byns män deltagit i upproret 1936. Särskilda listor upprättades för varje by på de män som deltagit i upproret, men också över de familjer som förlorat någon i striderna.
1941 bildades det militära specialkommandot Palmach, som en del av Haganah. Ursprungligen för att bistå de allierade, dvs britterna, om nazityska trupper skulle nå fram till Palestina. (Den tyska militära framryckningen i Nordafrika i riktning Egypten pågick som bäst.) När det hotet inte längre förelåg ett par år senare, inriktades Palmachs verksamhet på att med militära hot och aktioner skrämma iväg den palestinska befolkningen från områden som bedömdes som strategiskt viktiga för en framtida judisk stat. Åratals före FN:s delningsplan sett dagens ljus. En av sionismens ledare, Yossef Weitz skrev i sin dagbok 1940: ”Fördrivning tjänar inte bara ett syfte – att minska den arabiska befolkningen – utan det tjänar även ett andra syfte, minst lika viktigt, nämligen: att frigöra jord som nu brukas av araber och frigöra den för judiska bosättningar… Den enda lösningen är att förflytta araberna härifrån till angränsande länder. Inte en enda by eller en enda stam får lämnas kvar.”
FN:s delningsplan.
David Ben-Gurion ledde den sionistiska rörelsen från 1920-talet och han var huvudarkitekten bakom den planläggning och det strategiska förberedelsearbetet sedan dess. När andra världskriget gick mot sitt slut, inleddes en kampanj för att få britterna att ge upp sitt mandatansvar för Palestina. Sionistiska terrorister attackerade brittiska mål, sprängde broar och brittiska militärbaser (bland annat britternas högkvarter King David Hotel i Jerusalem). Samtidigt som arbetet forcerades med att få judar att komma till Palestina – det gällde att påverka de som överlevt nazitysklands förintelsepolitik av vilka många i första hand ville söka sig till USA – köptes stora mängder vapen inför det stora ”befrielseslaget”. Haganahofficerare köpte vapen i Tjeckoslovakien (bla 24500 gevär, 5200 kulsprutor och 54 miljoner patroner 1946) men också stora kvantiteter från Sovjetunionen (köpen förmedlades med hjälp av Israels kommunistparti).
I början av 1947 fattade den brittiska Labourregeringen beslutet att lämna Palestina och överlåta åt FN att besluta om landets framtid. Efter nio månaders diskussioner i FN, kom man fram till beslutet att dela landet. Förutsättningen var dock att berörda parter godkände planen! Den sionistiska ledningen accepterade omedelbart, medan palestinierna själva och arabländernas ledningar sa nej. Istället förordade de att Palestina skulle förbli ett enat land och att motsättningarna skulle lösas genom förhandlingar. 29 november antog Säkerhetsrådet delningsplanen, som skulle träda i kraft 15 maj 1948. Under det mellanliggande halvåret svarade Storbritannien för mandatområdet, inklusive lag och ordning. Fortfarande fanns de stora brittiska militärstyrkorna i landet.
Det faktum att palestinska företrädare och regeringarna i de arabiska grannländerna vägrade att acceptera FN:s delningsplan brukar av Israel och västvärlden framställas som ”bevis” på arabernas fientlighet och som grunden till den följande händelseutvecklingen. Palestinierna fick, så att säga, ”skylla sig själva” eftersom de inte sagt ja till FN:s delning av deras land.
Hur någon ansvarig politiker skulle kunna acceptera att mer än hälften av det egna landets territorium skulle försvinna och den egna befolkningen där tvingas bort, var en fråga som västvärlden aldrig besvärade sig med att söka svaret på.
15 maj 1948.
Säkerhetsrådets beslut blev startpunkten för den kombinerade terror- och fördrivningsoffensiv som förberetts i åratal. FN-beslutet framställdes också som det slutgiltiga beviset på att ”världen” gav judarna rätt till Palestina, oavsett den befolkning som fanns där. Hur stor del av Palestina som sedan i praktiken kunde beslagtas var en rent makt- och styrkefråga.
Britterna hade redan visat att man inte tänkte ”lägga sig i” mer än nödvändigt. Sympatierna fanns dessutom uttalat för judarna som lidit och offrat så mycket i Europa.
I israelisk propaganda om denna period beskrivs läget som att de judiska bosättningarna – och hela FN-planen – hotades av de kringliggande arabstaterna (främst Egypten, Jordanien, Syrien) som förberedde sina krigsmakter på en invasion av Palestina och en fördrivning av alla judar. Att judarna var den svagare parten, araberna de överlägsna.
På så sätt förvrängs det välplanerade och systematiska erövringskriget av Palestina, med den snabbaste och mest omfattande etniska fördrivningen av ett helt folk som mänskligheten dittills skådat, till ett slags Davids kamp mot Goliat. Ben-Gurion hade redan tidigt slagit fast att etnisk rensning var nödvändig eftersom araberna i en framtida judisk stat kunde bli femtekolonnare och då ”antingen måste massarresteras eller fördrivas; det är bättre att fördriva dem”. Efter Säkerhetsrådets beslut förklarade han att: ”det kan inte bli en stabil och stark judisk stat om den har en judisk majoritet på enbart 60 procent.”
Plan D.
Hur kunde denna massiva folkfördrivning ske på så kort tid? Svaret är att söka i Haganah-arméns militära överlägsenhet tillsammans med Irgun-enheternas och Sternligans massmords- och terrormetoder som ledde till panik och massflykt. Palestinierna var den hopplöst svagare parten, både organisatoriskt och inte minst militärt. (Så hade för övrigt varit fallet även om de kringliggande arabstaterna gjort verklighet av sina löften – vilket inte skedde förrän långt senare, när det var för sent. Endast Jordanien hade en relativt väl utrustad armé, men kung Abdullah hade i hemliga överläggningar med bland andra Golda Meir, accepterat att sionisterna erövrade hela Palestina, om bara han fick den del som senare kom att benämnas Västbanken. När väl Arablegionens styrkor ingrep sommaren 1948, var det följaktligen endast Västbanken som de jordanska styrkorna intresserade sig för och de gick inte heller utanför det området.). Dessutom hade imperialismen, främst USA, ganska snabbt insett betydelsen av att genom Israels tillkomst få ett strategiskt brohuvud mitt i arabvärlden.
Plan D var inte någon militär stridsplan i traditionell mening. Fördrivningen av palestinierna var inte något militärt fältslag som hade paralleller i första eller andra världskriget. Snarare var metoderna liknande dem Nazityskland använt mot ”mindervärdiga” befolkningsgrupper i länder som ockuperats. Offensiverna byggde på massiva hot, militära överfall och öppen massterror mot den palestinska befolkningen, som detta citat från en skriftlig ordergivning visar:
”Dessa operationer kan utföras på följande sätt: antingen förstörs byarna (genom att bränna ner dem, spränga dem och placera ut minor i ruinerna), särskilt i de befolkningscentra som är svåra att kontinuerligt kontrollera; eller genomföra finkamning och kontrolloperationer enligt följande riktlinjer: omringning av byarna, genomsökande av dem. Om motståndet reses skall de väpnade styrkorna förintas och invånarna fördrivas till andra sidan gränsen.”
Omsatt till lägre nivå blev en sådan order än tydligare, som i detta exempel från Carmelibrigadens chef, Mordechai Maklef, senare Israels överbefälhavare:
”Döda varenda arab ni träffar på. Bränn alla brännbara föremål och spräng sönder alla dörrar.” (från Haganahs arkiv, april 1948)
Resultatet var att närmare en miljon palestinier fördrevs från sina hem under perioden november 1947-maj 1948. Just under den tid som Israel sedan dess påstått att det var judarna i området som hotades av att kastas ”ut i havet” av invaderande arabländers arméer. Fram till våra dagar fortsätter Israel odla denna myt..
Även minnena av de palestinska samhällena försöker man medvetet förinta. Där Deir Yassin en gång låg, finns nu ett Förintelsemuseum. På andra håll har skogsplanteringar och parker anlagts med information om platsens historia för 2000 år sedan.
Men inte ett ord om det palestinska samhälle med liv och verksamhet som fanns där för 60 år sedan.
Fördrivningens sanna historia.
Den israeliske historikern och läraren vid Haifas universitet, Ilan Pappe, har i sin forskning haft tillgång till dokument från den israeliska arméns arkiv, vilka till delar hittills varit hemligstämplade. Resultaten av sin forskning publicerade han förra året i boken ’The Ethnic Cleansing of Palestine’ (One World Publication, 2006).
Hans politiska slutsats är att ”det borde numera stå klart att påståendena om en frivillig palestinsk flykt från tidpunkten då kriget bröt ut – som svar på arabledares uppmaning att ge utrymme för invaderande arméer – inte håller streck utan är del av en israelisk mytbildning. Det är ren lögn, som israeliska läroböcker ännu idag hävdar, att det gjordes judiska försök att övertala palestinier att stanna kvar. Hundratusentals palestinier hade redan fördrivits med våld innan kriget bröt ut och tiotusentals ytterligare skulle komma att fördrivas under krigets första vecka. För de flesta palestinier spelade inte datumet 15 maj 1948 någon särskild roll vid denna tidpunkt: det var enbart ännu en dag i den fruktansvärda raden med etnisk rensning som inletts över fem månader tidigare.” (sidan 131)
Flertalet faktauppgifter och citat i vidstående artikel är tagna från Pappes bok. Den kommer under hösten 2007 på svenska med titeln ”Den etniska rensningen av Palestina” (Karneval förlag).
Fördrivningens sanna historia.
Den israeliske historikern och läraren vid Haifas universitet, Ilan Pappe, har i sin forskning haft tillgång till dokument från den israeliska arméns arkiv, vilka till delar hittills varit hemligstämplade. Resultaten av sin forskning publicerade han förra året i boken ’The Ethnic Cleansing of Palestine’ (One World Publication, 2006).
Hans politiska slutsats är att ”det borde numera stå klart att påståendena om en frivillig palestinsk flykt från tidpunkten då kriget bröt ut – som svar på arabledares uppmaning att ge utrymme för invaderande arméer – inte håller streck utan är del av en israelisk mytbildning. Det är ren lögn, som israeliska läroböcker ännu idag hävdar, att det gjordes judiska försök att övertala palestinier att stanna kvar. Hundratusentals palestinier hade redan fördrivits med våld innan kriget bröt ut och tiotusentals ytterligare skulle komma att fördrivas under krigets första vecka. För de flesta palestinier spelade inte datumet 15 maj 1948 någon särskild roll vid denna tidpunkt: det var enbart ännu en dag i den fruktansvärda raden med etnisk rensning som inletts över fem månader tidigare.” (sidan 131)
Flertalet faktauppgifter och citat i vidstående artikel är tagna från Pappes bok. Den kommer under hösten 2007 på svenska med titeln ”Den etniska rensningen av Palestina” (Karneval förlag).
fd. internationell sekreterare
Du skal være betalende abonnent for at kommentere.
Log ind for at svareDu skal være logget ind for at skrive en kommentar.
