Torsdag den 27. maj vedtog FN’s Menneskerettighedsråd i Genève en resolution om at oprette en uafhængig undersøgelseskommission, der skal undersøge mulige krigsforbrydelser op til og under krigen mod Gaza under den 11 dage lange krig.
Resolutionen opfordrer også alle stater til at undlade at sende våben til parterne, hvis der er en åbenlys risiko for, at disse vil blive brugt til at begå overtrædelser af internationale menneskerettighedslove og internationale humanitære love.
Resolutionen er både fair og balanceret, da den omfatter alle parter i konflikten – både besættelsesmagten og de besatte. Men det mener hverken EU eller den danske regering.
Så længe Israel opretholder en ulovlig besættelse, så længe er der behov for at undersøge, om Israel krænker de humanitære love og menneskerettighederne.
Ingen EU-lande stemte for. Flere EU-lande stemte imod – Østrig, Bulgarien, Tjekkiet og Tyskland. Mens Frankrig, Italien, Holland og Polen undlod at stemme. Iblandt de sidste var også Danmark, som sædvanligt, kunne man tilføje.
Ifølge Udenrigsministeriet undlod Danmark at stemme for resolutionen, fordi det ikke klart fremgik, at alle parter skal undersøges, samt at undersøgelsen har permanent karakter. Ministeriet understreger, at det ellers gerne ser en undersøgelse af krigsforbrydelser, hvis det blev gennemført på den rigtige måde.
At udenrigsminister Jeppe Kofod sår tvivl ved, om resolutionen omfatter alle parter, er helt i skoven og kan kun tolkes som et skalkeskjul for endnu en gang at frede Israels årelange forbrydelser mod palæstinenserne og tilsidesættelse af folkeretten og international ret.
For i resolutionen står der, at undersøgelseskommissionen skal “undersøge alle påståede krænkelser af international humanitær lov og alle påståede krænkelser af internationale menneskerettighedslove op til og efter 13. april 2021 i de besatte palæstinensiske territorier, inklusive Østjerusalem, og i Israel samt alle underliggende årsager til tilbagevendende spændinger, ustabilitet og langvarig konflikt, herunder systematisk diskrimination og undertrykkelse baseret på national, etnisk, racemæssig eller religiøs identitet.”
Og så længe Israel opretholder en ulovlig besættelse, så længe er der behov for at undersøge, om Israel krænker de humanitære love og menneskerettighederne.
Det burde selv Jeppe Kofod fatte. Men den danske udenrigsminister trasker troligt i hælene på sine forgængere. Blæser højt og flot på alle internationale regler og love – heriblandt flere FN-resolutioner – for besættelsesmagten og apartheidstaten Israel behøver ikke at følge dem.
Det er konsekvensen af dansk udenrigspolitik overfor Israel og palæstinenserne gennem årtier.
Derimod er Jeppe Kofod meget optaget af at tørre hele ansvaret af på Hamas og palæstinenserne. Dagen før afstemningen i Genève talte Kofod i Folketinget og forsvarede Israels “legitime” ret til selvforsvar og kaldte Hamas’ raketter mod Israel for “ren og skær terrorisme”.
Han kunne med samme ret have omtalt Israels bombninger af Gaza som ren terrorisme – tilmed statsterrorisme. Natten til den 14. maj kastede 160 israelske kampfly 450 bomber mod 150 mål på blot 40 minutter i Gaza, der er på størrelse med Langeland. Men det undlod han.
Da Jeppe Kofod tiltrådte som udenrigsminister i juni 2019, erklærede han ved ministeroverdragelsen: “Den regelbaserede verdensorden er truet. Men Danmark kan gøre en forskel, og jeg glæder mig til at stå i spidsen for det arbejde”.
Foreløbig har Kofod kun bidraget til at underminere de internationale regler og humanitære love. Det er mildt sagt en skændsel.
Det koster penge at lave progressiv journalistik. Kun med din støtte kan Arbejderen fortsat udgive frit tilgængeligt journalistisk indhold af høj kvalitet.
https://www.bdsmovement.net/stop-g4s
https://www.companieshistory.com/g4s/
En del af den kriminelle statsaftale, som Helle Frederiksen, AntisocialSkindemokratiet, har indgået med Nsa, G4S, heroinhandler”Nato”, EU om regeringens begränsede magt inden sidste valg 5. juni 2019. Grundlovsdag!
Log ind for at svarehttps://www.bdsmovement.net/stop-g4s
https://www.companieshistory.com/g4s/
Den 5. juni 2019 kom der en såkaldt socialdemokratisk regering til, der ikke skulle have set dagens lys på dansk grund. Den for tiden värende regering kommer ikke til at stille op efter det kommende valg! Den midlertidige Antisociale Skindemokratiske “regering” sidder på et på et statskriminelt, på forhånd aftalt mandat med “Nato” (Nsa), som katastrofalt fik deres (FKO, FE, PET, FMN, FAK, SOK, “Nato”) budgetter forhöjede med finansloven 2017-2018. Den kriminelle og på forhånd aftalte studehandel med og gennem “Nato””Nsa”-agenter ligger blandt andet i, at hele den fascistiske (kaldt nyliberale) omorganisering i staten (Hvor stats – og landemorderen HeroinNazisten-Fogh fyrede 5000 statsansatte i 2001) og i ministerierne, der blandt andet foregik under Thorning-Smidt, Corydon-“regeringen”, har uhindret kunnet fortsätte under Helle Frederiksen! Det er det statskriminelle. Regiet er det samme, kun protagonisterne er skiftet ud. Og nu skal den siddende regering helt elimineres frem til og efter näste valg. De skal skiftes helt ud på alle pladser, så de ikke kommer på taburetter igen. Hvis socialdemokratiet vil noget med magt, bliver det på danske og på danskernes prämisser, ikke på en udenlandsk magts betingelser, som Helle Frederiksen og den nuvärende ledelse i socialdemokratiet har accepteret. Hele ledelsesstukturen i socialdemokratiet skal fjernes. Alle partimedlemmer skal stille med en gennemgribende blodanalyse for al narko og krigsgasser i blodet, inden de kan godtages til opstilling til folketinget. Dette antinarkoprincip gälder alle, der stiller op til folketingsvalg og til kommende kommunevalg i november.
Lad mig nävne et par eksempler på, hvad heroinregeringen har tilladt. I Moskva og särligt ved Moskvas lufthavne og store hoteller har Nsa-Pentagon-SEia-oligark-mafiaen Yandex i tusindvis af gule taxaer, som alle er mafiaorganiserede af Helle Frederiksens Nsa-hemmelige aftalevenner, der sidder indenfor i staten. For godt en måned siden informerede tass (https://tass.com/economy/1285581) om, at Yandex (Yango) var på vej til at etablere sig i de tre nordiske hovedstäder Oslo, Stockholm og Köbenhavn. De er for nuvärende i Helsingfors udenfor den Russiske Föderation.
I Moskva körer Yandex-mafia-taxa-konglomeratet også rundt i hele byen til priser, der er det dobbelte af, hvad lokale taxaer tager for ture. Dette forsög på Helle Frederiksen-mafia-organisering er meddelt til de störste taxa-operatörer i Köbenhavn og omegn. Konsekvenserne vil bliver, hvis de ikke stoppes, at hele hotelmafiaen på Amager, inklusive Radisson, bliver hängepladser for den bebudede Yandex-taxa organisering på krigsgasser. Både Danmark, FKO-Sydamager, Karup, Skrydstrup, Oxie (Mailmö), Guam, Okinawa med flere, er styringssteder nanoelektronisk af informationsaktiviteter via satellit, som videregives til relevante “samarbejdspartnere”. Dantaxa har väret med i denne af FE, Sydamager, Fko, FAK, FMN-styrede tortur og spionageaktivitet i mange år. På präcist samme måde opererer regeringen Thorning_Smidth-Helle Frederiksen-Bramsen på informationer, som de daglig gives af Nsa og deres agenter. Derfor skal den nuvärende regering fjernes.
På denne adresse i Istanbul, Koca Mustafapaşa Kuvayı Milliye Caddesi, ligger et Carrefour supermarked. Det ligger for enden af buslinie 35D, som körer dertil fra Balat, hvor Troya Hotel ligger. Det er tidligere nävnt som et af heroinhandler-”Nato”s, G4S´s store heroineksportsteder for Afganistan-råopium-heroin, amfetamin med videre til transport op til landene i Europa. Det har tyrkisk politi i mellemtiden fra sidste forår og til november sidste år fået bragt under kontrol.
Udenfor Carrefour på Koca Mustafapaşa Kuvayı Milliye Caddesi, stod der sidste gang, en her var på stedet to ikke-tyrkiske unge på 22-23 år udenfor Carrefour ”supermarked” og groft generede alle unge og äldre tyrkiske kvinder, der passerede på fortovet forbi Carrefours indgang. De var kun ansat til groft at genere tyrkiske kvinder! Det gentog sig dag efter dag, at de to unge krigsofre fra Syrienskrigen på narkotiske stoffer og krigsgasser generede särligt unge kvinder, når de passerede. Ikke-danske ISS har også deres gang i kvarteret omkring Carrefour.
Et andet Carrefour ”supermarked” lå (og ligger) på et af de sidste sidegader på höjre side fra Taksim ned mod havnen (når man kommer oppe fra Taksimpladsen). Der ligger små hoteller på begge sider af den smalle gade, som frekventeres af heroinhandler-”Nato”-syriens-agenter og massemordere, der kommer på de små hoteller på orlov fra krigen i Syrien. Områdets hoteller er alle ejet af heroinhandler”Nato”s heroinhandelsmafia konglommerat, der omsätter penge tjent på heroinhandel til Europas unge – til hotelejerskaber i Istanbul og i Tyrkiet. Rundt regnet 9 ud af 10 hotelller i Istanbul ejes af heroinhandler”Nato”-Nsa-G4S-konglomerater. Lige rundt om hjörnet nedenfor Carrefour ”supermarked” kan man finde endnu et ”Troya Hotel”, hvor der livligt handles med heroin med videre. Lige inden det ligger et stort bygninskompleks, hvor internationale ”forretningsmänd” tropper op i store dyre biler med privatchaufförer og bliver indlogeret for kortere tid. Udenfor står der Securitas vagter, som alle har nordiske uddannelser. Dem udvekslede en flere gange särdeles venlige ord med, da de ikke havde problemer med at lade en forstå, at der var tale om en nordisk organiseret mafia. De kunne simpelhen ikke lide stedet eller dem, der kom der! På den anden side var de sikret mod fyring, da de jo opfyldte deres vagtrolle fornuftigt! Priserne på hotelvärelser ligger i ”Carrefour-handelsområdet” på omkring 100 kr. Alle der står i hotelreceptionerne er krigsskadede folk fra Syrienskrigen og krigen i Afganistan. De har mange mord på samvittigheden, ellers var de ikke blevet ansat. Fuldständig metalt ödelagte krigsofre fra heroinhand-ler”Nato”s krige präger alle deres hotelreceptionister. Krigen mod muslimer föres overalt i Tyrkiet, men tyrkerne kan de ikke overvinde, heller ikke på den måde. Men mange falder fra den muslimske religiösitet, men aldrig fra tyrkisk kultur – som er historisk muslimsk.
Et tredje Carrefour ”supermarked” ligger i udkanten af Tunis, som en residerede i passende afstand fra i to uger for 4 år siden. Carrefour ”supermarked” ligger ikke langt fra Sheraton heroinHotel i Tunis, hvor nästen alle, der har med krigen i Libyen at göre, kommer. Der kommer massemordersoldater, der kommer större heroinmellemhandlere og der kommer gamle tyske nazister på hotellet. Carrefour ligger i et område i gåafstand derfra. Jeg kom der ind, da jeg trängte til europäiske dagligvarer, men hylderne var nästen tomme, da ingen lokale handlede der. Den blev ikke holdt åbent for at tjene penge. Tunesisk politi havde en stor trafikpost få hundrede meter fra Carrefour ”supermarkedet”. Dem konverserede en så ofte som muligt og spurgte til kriminalitet og sikkerhed i området. Ligeledes fortalte jeg dem, hvor jeg boede, så de var informerede om ens eksistens. Fra rundkörselen med politiet og lidt op ad bakken til Carrefour ”supermarked” blev der pludselig rejst en mängde små teltboder, nästen alle handlede med grönsager. En her passerede på den anden side af vejen fra da af. Carrefour-mafiaen arbejdede sammen med den sicilianske Camorra mafia! Fra rundkörselen var der omkring 600 meter til ens lejede lejlighed, hvor der også foregik hård nanoelektronisk tortur i samtlige 14 dage og nätter. Indköb af mad foregik i et område på den anden side af motorvejen, hvortil man kom over en gangbro. På den anden side var der et samlet område af små butikker, hvor ikke alle var ejet af Carrefour-mafiaen. Der var alt i god kvalitet fra lokale leverandörer. De fleste i boderne var muslimer med udmärket Halal-köd, friske fisk, bröd også videre. Men de sammenhängende små bygninger var alle ejet af Carrefour-mafiaen, som de små forretninger lejede sig ind hos. Uden om forretningsbygningerne var der boligområder med mange mindre boliger, hvor der boede mange afrikanere, der var flygtet fra krig andre steder i Afrika. Mange var Sahara normader, der var flygtet fra krig. Om lördagen gik der to heroin-krigsvrag rundt i forretningsområdet og delte Carrefour tilbudsreklamer rundt til alle postkasser, som var man i en forstad til Paris! De havde begge et overdimensioneret stort trecifret nummer på ryggen, så der kunne holdes styr på de ”ansatte”.
Velkommen til COOP.dk, COOP.se, men ikke COOP Norge. Ens medlemkort er permannet fjernet fra Nsa-COOP.dk på Roskildevej i Albertslund. Jeg vil opfordre alle til at opsige medlemskabet i COOP.dk.
Et nyt COOP skal organiseres lokalt og egnslokalt i Danmark uden stor central transport.
Syd for den dansk-tyske gränse i Harrislee liger der et Fakta supermarked. Folk körer dertil helt fra Aalborg-Svenstrup området. Kommer man ind fra parkeringspladsen sydfra, er detr förste man möder på höjre side en ”Subway” burger bar. Dem der står i burgerbaren er heroin-krystalamfetamin-påvirket af de samme agenter, som Helle Frederiksen omgiver sig med, og som fortäller hende, hvad hun skal sige offentligt. Det kan hun ikke selv, for hun har overtaget andres koncept for politik på betingelse af, at udenlandske Nsa-heroin-krystalamfetamin-agenter kunne komme ind i COOP og i Fakta syd for gränsen. Der er intet af det, hun foretager sig, der er dansk, eller danskvendt; det kommer alt sammen fra udlandet. Går man videre ind i Fakta-butikken og har spörgsmål til varer, får man smidt et hoven og beskidt svar i hovedet, for at have den fräkhed overhovedet at have spurgt! Fakta-butiksbestyreren den dag var en mörkhåret hurtigsnakker, der rablede noget af sig og gik ind på sit kontor og smäkkede dören. På hylderne er der et fint udvalg af ökologiske varer til heroinistiske kunder, der kommer helt fra Nordjylland for at få et skud heroin på sindet i Fakta-butikken. Det har intet med COOP at göre; det har intet med det danske at göre. De der kender Schleswig-Holstein vil vide, at der findes mange, der er mere danske og dansksindede; end danskerne selv. Men ikke i Fakta i Harrislee. Må den blive lukket omgående!
En del af den handel, som ledende medlemmer af socialdemokratiet har indgået med Nsa-DHA24, FKO, PET, Fet , Fak, Fak-Guam-Okinawa er, at de kan komme ind i COOPs ledelse og styre og bestemme inden for visse rammer. De rammer bestemmer socialdemokratiets ledelse og Heroin-regeringen pludselig ikke mere. De bliver overtaget dag for dag. Det gälder ikke kun i COOP, men i den socialdemokratisk styrede del af fagbevägelsen, fx FHO, 3f, Metal, HK, Jernbanearbejdernes fagforening, med flere. Arbejdernes Landsbank er med på en del af aftalen, indgået med Nsa, heroinhandlerNato, EU med flere. Subway, McDonalds, KFC, Burger King er alle indvolveret i heroinhandel i den Russiske Föderation, i Tyrkiet, i Syrien, i Tunesien, i Libyen med flere. Dansk registrerede selskaber, der samarbejder med ovenstående om heroinhandel er Märsk, ECCO Sko, LEGO, Falck, Pumpefabrikken, Bjerringbro (som har dämpet profilen offentligt i dansk presse).
Går man videre, var det på et tidspunkt passende at sende Irak-”soldater” videre til Quwait. Ikke kun fordi Q8/OK har et stort svensk samarbejde om et par tusinde bensinstationer over hele Sverige sammen med Nsa-heroinhandler”Nato” (de står sammen med McDonald, Burger King m. fl.); men fordi den ”Quwaitiske” bank Tyrk-Quwait bank i Tyrkiet, en bank der i Tyrkiet er opstået efter Qwait-krigen i begyndelsen af 1990erne, hvor en Swartskopf tronede på TV og en Bergstein tronede med på TV for at forklare danske seere, hvad der foregik, når Saddam Husseins soldater blev massakrerede i titusindvis i en örkenkrig. Tyrk-Quwait bank er en heroinhandlerbank med mange pengeudtag rundt i Istanbul. Der sidder altid et par overvågningskameraer inde, hvor folk skal indläse bankkort for at få taget penge ud. Dem der lurer på folk gennem kameraerne, er alle indvolveret i krigsmyrderier i Syrien, i Libyen, i Afganistan eller på Guam! Tyrk-Quwait bank er også bank for det kommunale transportselskab IETT og Metroselskabet, hvor Nsa-heroinhandler”Nato” begge steder har en dominerende rolle. De sätter ruterne for de utallige busser og bestemmer hvilke reklamer, der sättes op i metrostationer og på tramvai`ens mange stationer. I november 2020 havde de over hele byen eksponeret en heroinjunkie, hvilket jeg begyndte at berette om på stationerne. Få dage efter var alle skilte af narkomanen pillet ned over hele Istanbul! Garanti bank er en anden Helle Frederiksen-bank (hun er med i det!). De er nyligt kommet på markedet i Tyrkiet og har nu nästen en pengeautomat stående på hvert gadehjörne i Sydtyrkiet og i lufthavnen i Antalya. Den brugte de mange Securitas-ansatte (!) i lufthavnen (alle ansatte udefra med relationer til krig), indtil en her forklarede dem, hvad det var for en bank, de handlede med. Så takkede de og skiftede bank. Sådan omsättes penge fra heroinhandler”Nato” i hvidvaskemaskinebanker til en del af den ”legale” ökonomi. Det betegnes herfra som en national heroin-ökonomi, da det er den type ökonomi, som sikrer den danske krone mod andre valutaer. Eksempel: I 2018 fik man for 100 danske kroner 60 tyrkiske lire. I 2020 fik man det dobbelte, 120 tyrkiske lirer. Så i 2018 havde den socialdemokratiske hemmelige aftale med heroinhandler”Nato”-Nsa endnu ikke slået igennem. Den danske krone står kun stärkt på grund af heroinhandel!
Log ind for at svareKommunistiska Partiet, Sverige.
Videregivet med tilladelse af KP, Sverige
POLITIK
Partiprogram
Kommunisternas skriftserie
Kulturstipendium
Stöd oss
BLI MEDLEM.
PARTIPROGRAMKOMMUNISTERNAS SKRIFTSERIE.
Så gick det till när Israel grundades.
Ordet nakba betyder katastrof på arabiska och är palestiniernas namn på vad som hände i Palestina från årsskiftet 1947-48 och de följande arton månaderna. Då närmare en miljon palestinier fördrevs från sina hem, sina städer och byar, från sitt land. Till en flyktingtillvaro som för dem och deras efterkommande ännu idag, 60 år senare, är en realitet.
2010-10-29.
Plan Dalet kallades den militär-politiska strategi som tillämpades. Den innebar en systematisk, väl planerad och genomförd massterrorism. Tiotusentals civila och obeväpnade människor ställdes brutalt och kallblodigt inför de sionistiska militärstyrkornas order att omedelbart – ofta inom 60 minuter – överge sina hem och byar. Alternativet var att bokstavligt placeras framför gevärsmynningarna och mejas ned! I vissa fall fanns inte ens det valet – den manliga befolkningen i byarna föstes samman, ställdes upp och avrättades på närmaste öppna plats – ibland inför ögonen på kvinnorna och barnen.
Många av Proletärens läsare känner säkert till massakern som på detta sätt begicks i den palestinska byn Deir Yassin i april 1948, med flera hundra dödsoffer. Även det officiella Israel erkänner idag denna massaker. Men Deir Yassin var inte ett undantag. I Dawaymeh, Kabri, Umm al-Faraj, Nahr, Simirayya, Zib, Bassa, för att namnge några av de 531 palestinska byar och samhällen, mördades på liknande sätt utvalda personer i befolkningen dessa massterrorns månader och övriga fördrevs.
Det började på allvar samma dag som Förenta Nationerna 29 november 1947 antog sin delningsplan för det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Det intensifierades det följande halvåret fram till den dag då FN-planen skulle träda i kraft (15 maj 1948). Då hade mer än halva Palestinas ursprungsbefolkning, närmare 800.000 människor, fördrivits i den mest omfattande etniska rensningen dittills i modern tid!
Vilken är sanningen?
Men hallå! Stopp och belägg! Vad är det här? Det var väl inte araberna – palestinierna – som var hotade, det var väl judarna.
Det var ju ledarna i de kringliggande arabstaterna – Syrien, Jordanien, Egypten – som omintetgjorde FN-planens fredliga intentioner genom att omedelbart mobilisera sina arméer och gå till samlat anfall samtidigt som man hotade med att alla judar skulle ”slängas ut i havet”. Inför detta dödliga hot – en ny förintelse bara några få år efter nazisternas Förintelse i Europa – tvingades judarna försvara sig och mirakulöst nog lyckades de klara den mest kritiska perioden från slutet av 1947 och de följande ett och ett halvt åren, visst var det väl så det var?
Så har det sagts, och denna falska historiebild har utgjort fundamentet för staten Israel och västvärldens politiska ledare för att försvara, varför huvuddelen av det palestinska folket sedan 60 år inte bara berövats sitt och sina förfäders land, utan dessutom tvingats till de mest fruktansvärda umbäranden och lidanden i flyktingläger och leva i misär i flera generationer.
Medan sanningen är att från november 1947 och fram till maj 1948 fanns inte en enda reguljär soldat från något av de kringliggande arabländernas arméer i Palestina! Ett antal tusen frivilliga kom från olika arabländer till försvar för sina palestinska bröder, men de saknade oftast såväl militär utbildning som adekvat beväpning och kunde inte alls bjuda motstånd mot de välutrustade och välorganiserade styrkorna från sionisternas Haganah-armé, som då omfattade över 30000 man och som förberetts för sitt uppdrag i åratal. Man skall inte glömma att den sionistiska rörelsens mål från första början var att upprätta en judisk stat i Palestina. Detta mål skulle uppnås bland annat genom att judar från diasporan flyttade ”hem”; men det krävde också att den icke-judiska befolkningen förflyttades från Palestina. Som Theodor Herzl, en av den sionistiska rörelsens grundare, skrev i sin Dagbok redan 1895: ”Vi skall bemöda oss om, att obemärkt fördriva den fattiga befolkningen till andra sidan gränsen, ordna arbete åt den i transitländerna men vägra den arbete i vårt eget land.”
Rasmässigt ”ren” stat.
Redan 1920 bildade sionisterna den paramilitära organisationen Haganah som de följande decennierna i växande omfattning ägnade sig åt att attackera enskilda palestinska samhällen, erövra och skydda nya judiska bosättningar i takt med inflyttning av judar. 1928 omvandlade britterna Palestina från en ”stat inom det brittiska intresseområdet” till en brittisk koloni. Året därpå revolterade palestinierna mot britternas agerande, som ensidigt gynnade sionisternas intressen.
En ny mer omfattande rensning skedde 1936. Den tvingade britterna att stationera fler soldater i Palestina än vad man hade i hela den indiska kronkolonin. Sionisterna var inte sena att låta sina väpnade förband deltaga med britterna för att slå ned ”det arabiska upproret”. Likafullt tog det britterna tre år att krossa det palestinska upproret; nederlaget ledde emellertid till att det palestinska ledarskapet tvingades i exil, och i de rebelliska byarna dödades eller fängslades många av männen.
För de sionistiska planerna var detta utomordentligt. Palestinierna hade berövats stora delar av sitt ledarskap, många stridbara män var inspärrade eller fördrivna, byborna avväpnade. 1937 lade britterna dessutom fram ett första förslag på delning av territoriet (den så kallade Peel-kommissionen). Även om den endast gav en mindre del av Palestina till judarna, mottogs idén mycket positivt från sionistiskt håll. Detta eftersom nu för första gången tanken om en delning för att separera befolkningsgrupperna, underförstått de kan inte leva tillsammans, fördes fram av andra än sionisterna själva. Precis i linje med sionisternas mål: en rasmässigt ren judisk stat.
En viktig del i förberedelsearbetet för att kunna förverkliga den sionistiska planen utgjordes av kartläggning av det palestinska samhället, som skedde systematiskt under 30-talet. Moderna metoder användes, inklusive flygfotografering. I slutet av decenniet var arkiven praktiskt taget kompletta. Kartlagt var den topografiska placeringen av varje palestinsk by, dess tillfartsvägar, jordens odlingskvalité, tillgången till källvatten, byns huvudsakliga inkomstkällor, invånarnas politiska och religiösa status, namnen på byrådets medlemmar, dessutom varje manlig byinvånare i åldrarna 16 till 50 år. Särskilt viktigt bedömdes uppgifter om byns ”fientlighetsindex” till sionisternas planer på judisk bosättning och om byns män deltagit i upproret 1936. Särskilda listor upprättades för varje by på de män som deltagit i upproret, men också över de familjer som förlorat någon i striderna.
1941 bildades det militära specialkommandot Palmach, som en del av Haganah. Ursprungligen för att bistå de allierade, dvs britterna, om nazityska trupper skulle nå fram till Palestina. (Den tyska militära framryckningen i Nordafrika i riktning Egypten pågick som bäst.) När det hotet inte längre förelåg ett par år senare, inriktades Palmachs verksamhet på att med militära hot och aktioner skrämma iväg den palestinska befolkningen från områden som bedömdes som strategiskt viktiga för en framtida judisk stat. Åratals före FN:s delningsplan sett dagens ljus. En av sionismens ledare, Yossef Weitz skrev i sin dagbok 1940: ”Fördrivning tjänar inte bara ett syfte – att minska den arabiska befolkningen – utan det tjänar även ett andra syfte, minst lika viktigt, nämligen: att frigöra jord som nu brukas av araber och frigöra den för judiska bosättningar… Den enda lösningen är att förflytta araberna härifrån till angränsande länder. Inte en enda by eller en enda stam får lämnas kvar.”
FN:s delningsplan.
David Ben-Gurion ledde den sionistiska rörelsen från 1920-talet och han var huvudarkitekten bakom den planläggning och det strategiska förberedelsearbetet sedan dess. När andra världskriget gick mot sitt slut, inleddes en kampanj för att få britterna att ge upp sitt mandatansvar för Palestina. Sionistiska terrorister attackerade brittiska mål, sprängde broar och brittiska militärbaser (bland annat britternas högkvarter King David Hotel i Jerusalem). Samtidigt som arbetet forcerades med att få judar att komma till Palestina – det gällde att påverka de som överlevt nazitysklands förintelsepolitik av vilka många i första hand ville söka sig till USA – köptes stora mängder vapen inför det stora ”befrielseslaget”. Haganahofficerare köpte vapen i Tjeckoslovakien (bla 24500 gevär, 5200 kulsprutor och 54 miljoner patroner 1946) men också stora kvantiteter från Sovjetunionen (köpen förmedlades med hjälp av Israels kommunistparti).
I början av 1947 fattade den brittiska Labourregeringen beslutet att lämna Palestina och överlåta åt FN att besluta om landets framtid. Efter nio månaders diskussioner i FN, kom man fram till beslutet att dela landet. Förutsättningen var dock att berörda parter godkände planen! Den sionistiska ledningen accepterade omedelbart, medan palestinierna själva och arabländernas ledningar sa nej. Istället förordade de att Palestina skulle förbli ett enat land och att motsättningarna skulle lösas genom förhandlingar. 29 november antog Säkerhetsrådet delningsplanen, som skulle träda i kraft 15 maj 1948. Under det mellanliggande halvåret svarade Storbritannien för mandatområdet, inklusive lag och ordning. Fortfarande fanns de stora brittiska militärstyrkorna i landet.
Det faktum att palestinska företrädare och regeringarna i de arabiska grannländerna vägrade att acceptera FN:s delningsplan brukar av Israel och västvärlden framställas som ”bevis” på arabernas fientlighet och som grunden till den följande händelseutvecklingen. Palestinierna fick, så att säga, ”skylla sig själva” eftersom de inte sagt ja till FN:s delning av deras land.
Hur någon ansvarig politiker skulle kunna acceptera att mer än hälften av det egna landets territorium skulle försvinna och den egna befolkningen där tvingas bort, var en fråga som västvärlden aldrig besvärade sig med att söka svaret på.
15 maj 1948.
Säkerhetsrådets beslut blev startpunkten för den kombinerade terror- och fördrivningsoffensiv som förberetts i åratal. FN-beslutet framställdes också som det slutgiltiga beviset på att ”världen” gav judarna rätt till Palestina, oavsett den befolkning som fanns där. Hur stor del av Palestina som sedan i praktiken kunde beslagtas var en rent makt- och styrkefråga.
Britterna hade redan visat att man inte tänkte ”lägga sig i” mer än nödvändigt. Sympatierna fanns dessutom uttalat för judarna som lidit och offrat så mycket i Europa.
I israelisk propaganda om denna period beskrivs läget som att de judiska bosättningarna – och hela FN-planen – hotades av de kringliggande arabstaterna (främst Egypten, Jordanien, Syrien) som förberedde sina krigsmakter på en invasion av Palestina och en fördrivning av alla judar. Att judarna var den svagare parten, araberna de överlägsna.
På så sätt förvrängs det välplanerade och systematiska erövringskriget av Palestina, med den snabbaste och mest omfattande etniska fördrivningen av ett helt folk som mänskligheten dittills skådat, till ett slags Davids kamp mot Goliat. Ben-Gurion hade redan tidigt slagit fast att etnisk rensning var nödvändig eftersom araberna i en framtida judisk stat kunde bli femtekolonnare och då ”antingen måste massarresteras eller fördrivas; det är bättre att fördriva dem”. Efter Säkerhetsrådets beslut förklarade han att: ”det kan inte bli en stabil och stark judisk stat om den har en judisk majoritet på enbart 60 procent.”
Plan D.
Hur kunde denna massiva folkfördrivning ske på så kort tid? Svaret är att söka i Haganah-arméns militära överlägsenhet tillsammans med Irgun-enheternas och Sternligans massmords- och terrormetoder som ledde till panik och massflykt. Palestinierna var den hopplöst svagare parten, både organisatoriskt och inte minst militärt. (Så hade för övrigt varit fallet även om de kringliggande arabstaterna gjort verklighet av sina löften – vilket inte skedde förrän långt senare, när det var för sent. Endast Jordanien hade en relativt väl utrustad armé, men kung Abdullah hade i hemliga överläggningar med bland andra Golda Meir, accepterat att sionisterna erövrade hela Palestina, om bara han fick den del som senare kom att benämnas Västbanken. När väl Arablegionens styrkor ingrep sommaren 1948, var det följaktligen endast Västbanken som de jordanska styrkorna intresserade sig för och de gick inte heller utanför det området.). Dessutom hade imperialismen, främst USA, ganska snabbt insett betydelsen av att genom Israels tillkomst få ett strategiskt brohuvud mitt i arabvärlden.
Plan D var inte någon militär stridsplan i traditionell mening. Fördrivningen av palestinierna var inte något militärt fältslag som hade paralleller i första eller andra världskriget. Snarare var metoderna liknande dem Nazityskland använt mot ”mindervärdiga” befolkningsgrupper i länder som ockuperats. Offensiverna byggde på massiva hot, militära överfall och öppen massterror mot den palestinska befolkningen, som detta citat från en skriftlig ordergivning visar:
”Dessa operationer kan utföras på följande sätt: antingen förstörs byarna (genom att bränna ner dem, spränga dem och placera ut minor i ruinerna), särskilt i de befolkningscentra som är svåra att kontinuerligt kontrollera; eller genomföra finkamning och kontrolloperationer enligt följande riktlinjer: omringning av byarna, genomsökande av dem. Om motståndet reses skall de väpnade styrkorna förintas och invånarna fördrivas till andra sidan gränsen.”
Omsatt till lägre nivå blev en sådan order än tydligare, som i detta exempel från Carmelibrigadens chef, Mordechai Maklef, senare Israels överbefälhavare:
”Döda varenda arab ni träffar på. Bränn alla brännbara föremål och spräng sönder alla dörrar.” (från Haganahs arkiv, april 1948)
Resultatet var att närmare en miljon palestinier fördrevs från sina hem under perioden november 1947-maj 1948. Just under den tid som Israel sedan dess påstått att det var judarna i området som hotades av att kastas ”ut i havet” av invaderande arabländers arméer. Fram till våra dagar fortsätter Israel odla denna myt..
Även minnena av de palestinska samhällena försöker man medvetet förinta. Där Deir Yassin en gång låg, finns nu ett Förintelsemuseum. På andra håll har skogsplanteringar och parker anlagts med information om platsens historia för 2000 år sedan.
Men inte ett ord om det palestinska samhälle med liv och verksamhet som fanns där för 60 år sedan.
Plan Dalet kallades den militär-politiska strategi som tillämpades. Den innebar en systematisk, väl planerad och genomförd massterrorism. Tiotusentals civila och obeväpnade människor ställdes brutalt och kallblodigt inför de sionistiska militärstyrkornas order att omedelbart – ofta inom 60 minuter – överge sina hem och byar. Alternativet var att bokstavligt placeras framför gevärsmynningarna och mejas ned! I vissa fall fanns inte ens det valet – den manliga befolkningen i byarna föstes samman, ställdes upp och avrättades på närmaste öppna plats – ibland inför ögonen på kvinnorna och barnen.
Många av Proletärens läsare känner säkert till massakern som på detta sätt begicks i den palestinska byn Deir Yassin i april 1948, med flera hundra dödsoffer. Även det officiella Israel erkänner idag denna massaker. Men Deir Yassin var inte ett undantag. I Dawaymeh, Kabri, Umm al-Faraj, Nahr, Simirayya, Zib, Bassa, för att namnge några av de 531 palestinska byar och samhällen, mördades på liknande sätt utvalda personer i befolkningen dessa massterrorns månader och övriga fördrevs.
Det började på allvar samma dag som Förenta Nationerna 29 november 1947 antog sin delningsplan för det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Det intensifierades det följande halvåret fram till den dag då FN-planen skulle träda i kraft (15 maj 1948). Då hade mer än halva Palestinas ursprungsbefolkning, närmare 800.000 människor, fördrivits i den mest omfattande etniska rensningen dittills i modern tid!
Vilken är sanningen?
Men hallå! Stopp och belägg! Vad är det här? Det var väl inte araberna – palestinierna – som var hotade, det var väl judarna.
Det var ju ledarna i de kringliggande arabstaterna – Syrien, Jordanien, Egypten – som omintetgjorde FN-planens fredliga intentioner genom att omedelbart mobilisera sina arméer och gå till samlat anfall samtidigt som man hotade med att alla judar skulle ”slängas ut i havet”. Inför detta dödliga hot – en ny förintelse bara några få år efter nazisternas Förintelse i Europa – tvingades judarna försvara sig och mirakulöst nog lyckades de klara den mest kritiska perioden från slutet av 1947 och de följande ett och ett halvt åren, visst var det väl så det var?
Så har det sagts, och denna falska historiebild har utgjort fundamentet för staten Israel och västvärldens politiska ledare för att försvara, varför huvuddelen av det palestinska folket sedan 60 år inte bara berövats sitt och sina förfäders land, utan dessutom tvingats till de mest fruktansvärda umbäranden och lidanden i flyktingläger och leva i misär i flera generationer.
Medan sanningen är att från november 1947 och fram till maj 1948 fanns inte en enda reguljär soldat från något av de kringliggande arabländernas arméer i Palestina! Ett antal tusen frivilliga kom från olika arabländer till försvar för sina palestinska bröder, men de saknade oftast såväl militär utbildning som adekvat beväpning och kunde inte alls bjuda motstånd mot de välutrustade och välorganiserade styrkorna från sionisternas Haganah-armé, som då omfattade över 30000 man och som förberetts för sitt uppdrag i åratal. Man skall inte glömma att den sionistiska rörelsens mål från första början var att upprätta en judisk stat i Palestina. Detta mål skulle uppnås bland annat genom att judar från diasporan flyttade ”hem”; men det krävde också att den icke-judiska befolkningen förflyttades från Palestina. Som Theodor Herzl, en av den sionistiska rörelsens grundare, skrev i sin Dagbok redan 1895: ”Vi skall bemöda oss om, att obemärkt fördriva den fattiga befolkningen till andra sidan gränsen, ordna arbete åt den i transitländerna men vägra den arbete i vårt eget land.”
Rasmässigt ”ren” stat.
Redan 1920 bildade sionisterna den paramilitära organisationen Haganah som de följande decennierna i växande omfattning ägnade sig åt att attackera enskilda palestinska samhällen, erövra och skydda nya judiska bosättningar i takt med inflyttning av judar. 1928 omvandlade britterna Palestina från en ”stat inom det brittiska intresseområdet” till en brittisk koloni. Året därpå revolterade palestinierna mot britternas agerande, som ensidigt gynnade sionisternas intressen.
En ny mer omfattande rensning skedde 1936. Den tvingade britterna att stationera fler soldater i Palestina än vad man hade i hela den indiska kronkolonin. Sionisterna var inte sena att låta sina väpnade förband deltaga med britterna för att slå ned ”det arabiska upproret”. Likafullt tog det britterna tre år att krossa det palestinska upproret; nederlaget ledde emellertid till att det palestinska ledarskapet tvingades i exil, och i de rebelliska byarna dödades eller fängslades många av männen.
För de sionistiska planerna var detta utomordentligt. Palestinierna hade berövats stora delar av sitt ledarskap, många stridbara män var inspärrade eller fördrivna, byborna avväpnade. 1937 lade britterna dessutom fram ett första förslag på delning av territoriet (den så kallade Peel-kommissionen). Även om den endast gav en mindre del av Palestina till judarna, mottogs idén mycket positivt från sionistiskt håll. Detta eftersom nu för första gången tanken om en delning för att separera befolkningsgrupperna, underförstått de kan inte leva tillsammans, fördes fram av andra än sionisterna själva. Precis i linje med sionisternas mål: en rasmässigt ren judisk stat.
En viktig del i förberedelsearbetet för att kunna förverkliga den sionistiska planen utgjordes av kartläggning av det palestinska samhället, som skedde systematiskt under 30-talet. Moderna metoder användes, inklusive flygfotografering. I slutet av decenniet var arkiven praktiskt taget kompletta. Kartlagt var den topografiska placeringen av varje palestinsk by, dess tillfartsvägar, jordens odlingskvalité, tillgången till källvatten, byns huvudsakliga inkomstkällor, invånarnas politiska och religiösa status, namnen på byrådets medlemmar, dessutom varje manlig byinvånare i åldrarna 16 till 50 år. Särskilt viktigt bedömdes uppgifter om byns ”fientlighetsindex” till sionisternas planer på judisk bosättning och om byns män deltagit i upproret 1936. Särskilda listor upprättades för varje by på de män som deltagit i upproret, men också över de familjer som förlorat någon i striderna.
1941 bildades det militära specialkommandot Palmach, som en del av Haganah. Ursprungligen för att bistå de allierade, dvs britterna, om nazityska trupper skulle nå fram till Palestina. (Den tyska militära framryckningen i Nordafrika i riktning Egypten pågick som bäst.) När det hotet inte längre förelåg ett par år senare, inriktades Palmachs verksamhet på att med militära hot och aktioner skrämma iväg den palestinska befolkningen från områden som bedömdes som strategiskt viktiga för en framtida judisk stat. Åratals före FN:s delningsplan sett dagens ljus. En av sionismens ledare, Yossef Weitz skrev i sin dagbok 1940: ”Fördrivning tjänar inte bara ett syfte – att minska den arabiska befolkningen – utan det tjänar även ett andra syfte, minst lika viktigt, nämligen: att frigöra jord som nu brukas av araber och frigöra den för judiska bosättningar… Den enda lösningen är att förflytta araberna härifrån till angränsande länder. Inte en enda by eller en enda stam får lämnas kvar.”
FN:s delningsplan.
David Ben-Gurion ledde den sionistiska rörelsen från 1920-talet och han var huvudarkitekten bakom den planläggning och det strategiska förberedelsearbetet sedan dess. När andra världskriget gick mot sitt slut, inleddes en kampanj för att få britterna att ge upp sitt mandatansvar för Palestina. Sionistiska terrorister attackerade brittiska mål, sprängde broar och brittiska militärbaser (bland annat britternas högkvarter King David Hotel i Jerusalem). Samtidigt som arbetet forcerades med att få judar att komma till Palestina – det gällde att påverka de som överlevt nazitysklands förintelsepolitik av vilka många i första hand ville söka sig till USA – köptes stora mängder vapen inför det stora ”befrielseslaget”. Haganahofficerare köpte vapen i Tjeckoslovakien (bla 24500 gevär, 5200 kulsprutor och 54 miljoner patroner 1946) men också stora kvantiteter från Sovjetunionen (köpen förmedlades med hjälp av Israels kommunistparti).
I början av 1947 fattade den brittiska Labourregeringen beslutet att lämna Palestina och överlåta åt FN att besluta om landets framtid. Efter nio månaders diskussioner i FN, kom man fram till beslutet att dela landet. Förutsättningen var dock att berörda parter godkände planen! Den sionistiska ledningen accepterade omedelbart, medan palestinierna själva och arabländernas ledningar sa nej. Istället förordade de att Palestina skulle förbli ett enat land och att motsättningarna skulle lösas genom förhandlingar. 29 november antog Säkerhetsrådet delningsplanen, som skulle träda i kraft 15 maj 1948. Under det mellanliggande halvåret svarade Storbritannien för mandatområdet, inklusive lag och ordning. Fortfarande fanns de stora brittiska militärstyrkorna i landet.
Det faktum att palestinska företrädare och regeringarna i de arabiska grannländerna vägrade att acceptera FN:s delningsplan brukar av Israel och västvärlden framställas som ”bevis” på arabernas fientlighet och som grunden till den följande händelseutvecklingen. Palestinierna fick, så att säga, ”skylla sig själva” eftersom de inte sagt ja till FN:s delning av deras land.
Hur någon ansvarig politiker skulle kunna acceptera att mer än hälften av det egna landets territorium skulle försvinna och den egna befolkningen där tvingas bort, var en fråga som västvärlden aldrig besvärade sig med att söka svaret på.
15 maj 1948.
Säkerhetsrådets beslut blev startpunkten för den kombinerade terror- och fördrivningsoffensiv som förberetts i åratal. FN-beslutet framställdes också som det slutgiltiga beviset på att ”världen” gav judarna rätt till Palestina, oavsett den befolkning som fanns där. Hur stor del av Palestina som sedan i praktiken kunde beslagtas var en rent makt- och styrkefråga.
Britterna hade redan visat att man inte tänkte ”lägga sig i” mer än nödvändigt. Sympatierna fanns dessutom uttalat för judarna som lidit och offrat så mycket i Europa.
I israelisk propaganda om denna period beskrivs läget som att de judiska bosättningarna – och hela FN-planen – hotades av de kringliggande arabstaterna (främst Egypten, Jordanien, Syrien) som förberedde sina krigsmakter på en invasion av Palestina och en fördrivning av alla judar. Att judarna var den svagare parten, araberna de överlägsna.
På så sätt förvrängs det välplanerade och systematiska erövringskriget av Palestina, med den snabbaste och mest omfattande etniska fördrivningen av ett helt folk som mänskligheten dittills skådat, till ett slags Davids kamp mot Goliat. Ben-Gurion hade redan tidigt slagit fast att etnisk rensning var nödvändig eftersom araberna i en framtida judisk stat kunde bli femtekolonnare och då ”antingen måste massarresteras eller fördrivas; det är bättre att fördriva dem”. Efter Säkerhetsrådets beslut förklarade han att: ”det kan inte bli en stabil och stark judisk stat om den har en judisk majoritet på enbart 60 procent.”
Plan D.
Hur kunde denna massiva folkfördrivning ske på så kort tid? Svaret är att söka i Haganah-arméns militära överlägsenhet tillsammans med Irgun-enheternas och Sternligans massmords- och terrormetoder som ledde till panik och massflykt. Palestinierna var den hopplöst svagare parten, både organisatoriskt och inte minst militärt. (Så hade för övrigt varit fallet även om de kringliggande arabstaterna gjort verklighet av sina löften – vilket inte skedde förrän långt senare, när det var för sent. Endast Jordanien hade en relativt väl utrustad armé, men kung Abdullah hade i hemliga överläggningar med bland andra Golda Meir, accepterat att sionisterna erövrade hela Palestina, om bara han fick den del som senare kom att benämnas Västbanken. När väl Arablegionens styrkor ingrep sommaren 1948, var det följaktligen endast Västbanken som de jordanska styrkorna intresserade sig för och de gick inte heller utanför det området.). Dessutom hade imperialismen, främst USA, ganska snabbt insett betydelsen av att genom Israels tillkomst få ett strategiskt brohuvud mitt i arabvärlden.
Plan D var inte någon militär stridsplan i traditionell mening. Fördrivningen av palestinierna var inte något militärt fältslag som hade paralleller i första eller andra världskriget. Snarare var metoderna liknande dem Nazityskland använt mot ”mindervärdiga” befolkningsgrupper i länder som ockuperats. Offensiverna byggde på massiva hot, militära överfall och öppen massterror mot den palestinska befolkningen, som detta citat från en skriftlig ordergivning visar:
”Dessa operationer kan utföras på följande sätt: antingen förstörs byarna (genom att bränna ner dem, spränga dem och placera ut minor i ruinerna), särskilt i de befolkningscentra som är svåra att kontinuerligt kontrollera; eller genomföra finkamning och kontrolloperationer enligt följande riktlinjer: omringning av byarna, genomsökande av dem. Om motståndet reses skall de väpnade styrkorna förintas och invånarna fördrivas till andra sidan gränsen.”
Omsatt till lägre nivå blev en sådan order än tydligare, som i detta exempel från Carmelibrigadens chef, Mordechai Maklef, senare Israels överbefälhavare:
”Döda varenda arab ni träffar på. Bränn alla brännbara föremål och spräng sönder alla dörrar.” (från Haganahs arkiv, april 1948)
Resultatet var att närmare en miljon palestinier fördrevs från sina hem under perioden november 1947-maj 1948. Just under den tid som Israel sedan dess påstått att det var judarna i området som hotades av att kastas ”ut i havet” av invaderande arabländers arméer. Fram till våra dagar fortsätter Israel odla denna myt..
Även minnena av de palestinska samhällena försöker man medvetet förinta. Där Deir Yassin en gång låg, finns nu ett Förintelsemuseum. På andra håll har skogsplanteringar och parker anlagts med information om platsens historia för 2000 år sedan.
Men inte ett ord om det palestinska samhälle med liv och verksamhet som fanns där för 60 år sedan.
Fördrivningens sanna historia.
Den israeliske historikern och läraren vid Haifas universitet, Ilan Pappe, har i sin forskning haft tillgång till dokument från den israeliska arméns arkiv, vilka till delar hittills varit hemligstämplade. Resultaten av sin forskning publicerade han förra året i boken ’The Ethnic Cleansing of Palestine’ (One World Publication, 2006).
Hans politiska slutsats är att ”det borde numera stå klart att påståendena om en frivillig palestinsk flykt från tidpunkten då kriget bröt ut – som svar på arabledares uppmaning att ge utrymme för invaderande arméer – inte håller streck utan är del av en israelisk mytbildning. Det är ren lögn, som israeliska läroböcker ännu idag hävdar, att det gjordes judiska försök att övertala palestinier att stanna kvar. Hundratusentals palestinier hade redan fördrivits med våld innan kriget bröt ut och tiotusentals ytterligare skulle komma att fördrivas under krigets första vecka. För de flesta palestinier spelade inte datumet 15 maj 1948 någon särskild roll vid denna tidpunkt: det var enbart ännu en dag i den fruktansvärda raden med etnisk rensning som inletts över fem månader tidigare.” (sidan 131)
Flertalet faktauppgifter och citat i vidstående artikel är tagna från Pappes bok. Den kommer under hösten 2007 på svenska med titeln ”Den etniska rensningen av Palestina” (Karneval förlag).
Fördrivningens sanna historia.
Den israeliske historikern och läraren vid Haifas universitet, Ilan Pappe, har i sin forskning haft tillgång till dokument från den israeliska arméns arkiv, vilka till delar hittills varit hemligstämplade. Resultaten av sin forskning publicerade han förra året i boken ’The Ethnic Cleansing of Palestine’ (One World Publication, 2006).
Hans politiska slutsats är att ”det borde numera stå klart att påståendena om en frivillig palestinsk flykt från tidpunkten då kriget bröt ut – som svar på arabledares uppmaning att ge utrymme för invaderande arméer – inte håller streck utan är del av en israelisk mytbildning. Det är ren lögn, som israeliska läroböcker ännu idag hävdar, att det gjordes judiska försök att övertala palestinier att stanna kvar. Hundratusentals palestinier hade redan fördrivits med våld innan kriget bröt ut och tiotusentals ytterligare skulle komma att fördrivas under krigets första vecka. För de flesta palestinier spelade inte datumet 15 maj 1948 någon särskild roll vid denna tidpunkt: det var enbart ännu en dag i den fruktansvärda raden med etnisk rensning som inletts över fem månader tidigare.” (sidan 131)
Flertalet faktauppgifter och citat i vidstående artikel är tagna från Pappes bok. Den kommer under hösten 2007 på svenska med titeln ”Den etniska rensningen av Palestina” (Karneval förlag).
TEDDY JOHN FRANK
fd. internationell sekreterare
Log ind for at svareDu skal være logget ind for at skrive en kommentar.
