Siden sygeplejerskerne stemte nej til overenskomst og mæglingsforslaget, har der bredt sig et hylekor blandt forargede højrekræfter.
De er dybt fortørnede over, at sygeplejerskerne har brugt deres demokratiske ret til at forhandle overenskomst og sige nej tak til resultatet.
Folk, der plejer at sige, at det skal kunne betale sig at arbejde, siger nu, at så meget skal det heller ikke betale sig!
For et år siden blev de hyldet som coronahelte. Nu siges det, at en strejke vil få folkestemningen til at vende sig mod sygeplejerskerne.
Med andre ord – hvis du kræver din ret, er det slut med sympatien …
Dem, der har talt for at blande sig uden om Den Danske Model, når der er krævet et opgør med Tjenestemandsreformens lønkløft, blander sig nu skamløst i konflikten. De håner sygeplejerskerne for at kræve en løn, der bare nærmer sig den indsats, de gør, og den uddannelse, de har.
De kalder strejken for udsigtsløs, for de har ikke fantasi til at forestille sig, at nogen regering vil skabe fair vilkår.
Medier, politikere og højreorienterede tænketanke forsøger bevidst at skabe splid mellem sygeplejerskerne og andre lavtlønnede grupper: Hvorfor skal de have, når de andre ikke har fået, lyder det let gennemskuelige argument. Samtidig er de ikke for fine til at manipulere med tallene.
Hertil kommer, at hylekoret består af folk, der selv tjener betydeligt mere for et arbejde, der gør langt mindre gavn.
Folk, der plejer at sige, at det skal kunne betale sig at arbejde, siger nu, at så meget skal det heller ikke betale sig!
Der er med andre ord tale om benhård klassekamp.
Man kan naturligvis ikke adskille strejken fra den politiske magt. Det er Folketinget og regionerne, der sætter rammerne om økonomien for sundhedsvæsenet. Men ikke kun. Det er i høj grad også EU, der presser hospitalerne og sundhedsvæsenet.
EU-kommissionen har krævet nedskæringer i det offentlige sundhedsvæsen ikke mindre end 63 gange de sidste 10 år og flere gange talt for løntilbageholdenhed i den offentlige sektor. Samtidig sætter finanspagt og budgetlov stramme grænser for det offentlige forbrug. Bag nedskæringspolitikken ligger et ønske om at privatisere dele af sundhedsvæsenet.
De strejkende er altså oppe imod stærke kræfter. Derfor har de brug for al den støtte, de kan få. Det er en faglig og politisk kamp for rimelige arbejds- og levevilkår og for et sundhedsvæsen, der fungerer.
Det koster penge at lave progressiv journalistik. Kun med din støtte kan Arbejderen fortsat udgive frit tilgængeligt journalistisk indhold af høj kvalitet.
Hvad rager det overhovedet BT, et arbejdsgiverorgan, der kun er til for pengene og arbejdsgiverideologi. Og som kun generer ordentlige mennesker, som sygeplejerskerne, der har sörget for, at danskerne har overlevet Toyota Corona-“krisen”. En påfört epedemi/ pandemi der kommer fra heroinhandler”Nato”-siden af atlanten! Luk BT §§
Log ind for at svareSygepleje har i århundreder været et kvindeerhverv, og kvinder er som bekendt skabt til at blive underbetalt – eller til at nøjes med klap på skulderen og tomme ord. Ikke bare har det været sådan, siden der opstod kvindeerhverv, men det forventes også at blive accepteres som “naturligt”.
Log ind for at svareKommunistiska Partiet, Sverige.
Videregivet med tilladelse af KP, Sverige
POLITIK
Partiprogram
Kommunisternas skriftserie
Kulturstipendium
Stöd oss
BLI MEDLEM.
PARTIPROGRAMKOMMUNISTERNAS SKRIFTSERIE.
Så gick det till när Israel grundades.
Ordet nakba betyder katastrof på arabiska och är palestiniernas namn på vad som hände i Palestina från årsskiftet 1947-48 och de följande arton månaderna. Då närmare en miljon palestinier fördrevs från sina hem, sina städer och byar, från sitt land. Till en flyktingtillvaro som för dem och deras efterkommande ännu idag, 60 år senare, är en realitet.
2010-10-29.
Plan Dalet kallades den militär-politiska strategi som tillämpades. Den innebar en systematisk, väl planerad och genomförd massterrorism. Tiotusentals civila och obeväpnade människor ställdes brutalt och kallblodigt inför de sionistiska militärstyrkornas order att omedelbart – ofta inom 60 minuter – överge sina hem och byar. Alternativet var att bokstavligt placeras framför gevärsmynningarna och mejas ned! I vissa fall fanns inte ens det valet – den manliga befolkningen i byarna föstes samman, ställdes upp och avrättades på närmaste öppna plats – ibland inför ögonen på kvinnorna och barnen.
Många av Proletärens läsare känner säkert till massakern som på detta sätt begicks i den palestinska byn Deir Yassin i april 1948, med flera hundra dödsoffer. Även det officiella Israel erkänner idag denna massaker. Men Deir Yassin var inte ett undantag. I Dawaymeh, Kabri, Umm al-Faraj, Nahr, Simirayya, Zib, Bassa, för att namnge några av de 531 palestinska byar och samhällen, mördades på liknande sätt utvalda personer i befolkningen dessa massterrorns månader och övriga fördrevs.
Det började på allvar samma dag som Förenta Nationerna 29 november 1947 antog sin delningsplan för det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Det intensifierades det följande halvåret fram till den dag då FN-planen skulle träda i kraft (15 maj 1948). Då hade mer än halva Palestinas ursprungsbefolkning, närmare 800.000 människor, fördrivits i den mest omfattande etniska rensningen dittills i modern tid!
Vilken är sanningen?
Men hallå! Stopp och belägg! Vad är det här? Det var väl inte araberna – palestinierna – som var hotade, det var väl judarna.
Det var ju ledarna i de kringliggande arabstaterna – Syrien, Jordanien, Egypten – som omintetgjorde FN-planens fredliga intentioner genom att omedelbart mobilisera sina arméer och gå till samlat anfall samtidigt som man hotade med att alla judar skulle ”slängas ut i havet”. Inför detta dödliga hot – en ny förintelse bara några få år efter nazisternas Förintelse i Europa – tvingades judarna försvara sig och mirakulöst nog lyckades de klara den mest kritiska perioden från slutet av 1947 och de följande ett och ett halvt åren, visst var det väl så det var?
Så har det sagts, och denna falska historiebild har utgjort fundamentet för staten Israel och västvärldens politiska ledare för att försvara, varför huvuddelen av det palestinska folket sedan 60 år inte bara berövats sitt och sina förfäders land, utan dessutom tvingats till de mest fruktansvärda umbäranden och lidanden i flyktingläger och leva i misär i flera generationer.
Medan sanningen är att från november 1947 och fram till maj 1948 fanns inte en enda reguljär soldat från något av de kringliggande arabländernas arméer i Palestina! Ett antal tusen frivilliga kom från olika arabländer till försvar för sina palestinska bröder, men de saknade oftast såväl militär utbildning som adekvat beväpning och kunde inte alls bjuda motstånd mot de välutrustade och välorganiserade styrkorna från sionisternas Haganah-armé, som då omfattade över 30000 man och som förberetts för sitt uppdrag i åratal. Man skall inte glömma att den sionistiska rörelsens mål från första början var att upprätta en judisk stat i Palestina. Detta mål skulle uppnås bland annat genom att judar från diasporan flyttade ”hem”; men det krävde också att den icke-judiska befolkningen förflyttades från Palestina. Som Theodor Herzl, en av den sionistiska rörelsens grundare, skrev i sin Dagbok redan 1895: ”Vi skall bemöda oss om, att obemärkt fördriva den fattiga befolkningen till andra sidan gränsen, ordna arbete åt den i transitländerna men vägra den arbete i vårt eget land.”
Rasmässigt ”ren” stat.
Redan 1920 bildade sionisterna den paramilitära organisationen Haganah som de följande decennierna i växande omfattning ägnade sig åt att attackera enskilda palestinska samhällen, erövra och skydda nya judiska bosättningar i takt med inflyttning av judar. 1928 omvandlade britterna Palestina från en ”stat inom det brittiska intresseområdet” till en brittisk koloni. Året därpå revolterade palestinierna mot britternas agerande, som ensidigt gynnade sionisternas intressen.
En ny mer omfattande rensning skedde 1936. Den tvingade britterna att stationera fler soldater i Palestina än vad man hade i hela den indiska kronkolonin. Sionisterna var inte sena att låta sina väpnade förband deltaga med britterna för att slå ned ”det arabiska upproret”. Likafullt tog det britterna tre år att krossa det palestinska upproret; nederlaget ledde emellertid till att det palestinska ledarskapet tvingades i exil, och i de rebelliska byarna dödades eller fängslades många av männen.
För de sionistiska planerna var detta utomordentligt. Palestinierna hade berövats stora delar av sitt ledarskap, många stridbara män var inspärrade eller fördrivna, byborna avväpnade. 1937 lade britterna dessutom fram ett första förslag på delning av territoriet (den så kallade Peel-kommissionen). Även om den endast gav en mindre del av Palestina till judarna, mottogs idén mycket positivt från sionistiskt håll. Detta eftersom nu för första gången tanken om en delning för att separera befolkningsgrupperna, underförstått de kan inte leva tillsammans, fördes fram av andra än sionisterna själva. Precis i linje med sionisternas mål: en rasmässigt ren judisk stat.
En viktig del i förberedelsearbetet för att kunna förverkliga den sionistiska planen utgjordes av kartläggning av det palestinska samhället, som skedde systematiskt under 30-talet. Moderna metoder användes, inklusive flygfotografering. I slutet av decenniet var arkiven praktiskt taget kompletta. Kartlagt var den topografiska placeringen av varje palestinsk by, dess tillfartsvägar, jordens odlingskvalité, tillgången till källvatten, byns huvudsakliga inkomstkällor, invånarnas politiska och religiösa status, namnen på byrådets medlemmar, dessutom varje manlig byinvånare i åldrarna 16 till 50 år. Särskilt viktigt bedömdes uppgifter om byns ”fientlighetsindex” till sionisternas planer på judisk bosättning och om byns män deltagit i upproret 1936. Särskilda listor upprättades för varje by på de män som deltagit i upproret, men också över de familjer som förlorat någon i striderna.
1941 bildades det militära specialkommandot Palmach, som en del av Haganah. Ursprungligen för att bistå de allierade, dvs britterna, om nazityska trupper skulle nå fram till Palestina. (Den tyska militära framryckningen i Nordafrika i riktning Egypten pågick som bäst.) När det hotet inte längre förelåg ett par år senare, inriktades Palmachs verksamhet på att med militära hot och aktioner skrämma iväg den palestinska befolkningen från områden som bedömdes som strategiskt viktiga för en framtida judisk stat. Åratals före FN:s delningsplan sett dagens ljus. En av sionismens ledare, Yossef Weitz skrev i sin dagbok 1940: ”Fördrivning tjänar inte bara ett syfte – att minska den arabiska befolkningen – utan det tjänar även ett andra syfte, minst lika viktigt, nämligen: att frigöra jord som nu brukas av araber och frigöra den för judiska bosättningar… Den enda lösningen är att förflytta araberna härifrån till angränsande länder. Inte en enda by eller en enda stam får lämnas kvar.”
FN:s delningsplan.
David Ben-Gurion ledde den sionistiska rörelsen från 1920-talet och han var huvudarkitekten bakom den planläggning och det strategiska förberedelsearbetet sedan dess. När andra världskriget gick mot sitt slut, inleddes en kampanj för att få britterna att ge upp sitt mandatansvar för Palestina. Sionistiska terrorister attackerade brittiska mål, sprängde broar och brittiska militärbaser (bland annat britternas högkvarter King David Hotel i Jerusalem). Samtidigt som arbetet forcerades med att få judar att komma till Palestina – det gällde att påverka de som överlevt nazitysklands förintelsepolitik av vilka många i första hand ville söka sig till USA – köptes stora mängder vapen inför det stora ”befrielseslaget”. Haganahofficerare köpte vapen i Tjeckoslovakien (bla 24500 gevär, 5200 kulsprutor och 54 miljoner patroner 1946) men också stora kvantiteter från Sovjetunionen (köpen förmedlades med hjälp av Israels kommunistparti).
I början av 1947 fattade den brittiska Labourregeringen beslutet att lämna Palestina och överlåta åt FN att besluta om landets framtid. Efter nio månaders diskussioner i FN, kom man fram till beslutet att dela landet. Förutsättningen var dock att berörda parter godkände planen! Den sionistiska ledningen accepterade omedelbart, medan palestinierna själva och arabländernas ledningar sa nej. Istället förordade de att Palestina skulle förbli ett enat land och att motsättningarna skulle lösas genom förhandlingar. 29 november antog Säkerhetsrådet delningsplanen, som skulle träda i kraft 15 maj 1948. Under det mellanliggande halvåret svarade Storbritannien för mandatområdet, inklusive lag och ordning. Fortfarande fanns de stora brittiska militärstyrkorna i landet.
Det faktum att palestinska företrädare och regeringarna i de arabiska grannländerna vägrade att acceptera FN:s delningsplan brukar av Israel och västvärlden framställas som ”bevis” på arabernas fientlighet och som grunden till den följande händelseutvecklingen. Palestinierna fick, så att säga, ”skylla sig själva” eftersom de inte sagt ja till FN:s delning av deras land.
Hur någon ansvarig politiker skulle kunna acceptera att mer än hälften av det egna landets territorium skulle försvinna och den egna befolkningen där tvingas bort, var en fråga som västvärlden aldrig besvärade sig med att söka svaret på.
15 maj 1948.
Säkerhetsrådets beslut blev startpunkten för den kombinerade terror- och fördrivningsoffensiv som förberetts i åratal. FN-beslutet framställdes också som det slutgiltiga beviset på att ”världen” gav judarna rätt till Palestina, oavsett den befolkning som fanns där. Hur stor del av Palestina som sedan i praktiken kunde beslagtas var en rent makt- och styrkefråga.
Britterna hade redan visat att man inte tänkte ”lägga sig i” mer än nödvändigt. Sympatierna fanns dessutom uttalat för judarna som lidit och offrat så mycket i Europa.
I israelisk propaganda om denna period beskrivs läget som att de judiska bosättningarna – och hela FN-planen – hotades av de kringliggande arabstaterna (främst Egypten, Jordanien, Syrien) som förberedde sina krigsmakter på en invasion av Palestina och en fördrivning av alla judar. Att judarna var den svagare parten, araberna de överlägsna.
På så sätt förvrängs det välplanerade och systematiska erövringskriget av Palestina, med den snabbaste och mest omfattande etniska fördrivningen av ett helt folk som mänskligheten dittills skådat, till ett slags Davids kamp mot Goliat. Ben-Gurion hade redan tidigt slagit fast att etnisk rensning var nödvändig eftersom araberna i en framtida judisk stat kunde bli femtekolonnare och då ”antingen måste massarresteras eller fördrivas; det är bättre att fördriva dem”. Efter Säkerhetsrådets beslut förklarade han att: ”det kan inte bli en stabil och stark judisk stat om den har en judisk majoritet på enbart 60 procent.”
Plan D.
Hur kunde denna massiva folkfördrivning ske på så kort tid? Svaret är att söka i Haganah-arméns militära överlägsenhet tillsammans med Irgun-enheternas och Sternligans massmords- och terrormetoder som ledde till panik och massflykt. Palestinierna var den hopplöst svagare parten, både organisatoriskt och inte minst militärt. (Så hade för övrigt varit fallet även om de kringliggande arabstaterna gjort verklighet av sina löften – vilket inte skedde förrän långt senare, när det var för sent. Endast Jordanien hade en relativt väl utrustad armé, men kung Abdullah hade i hemliga överläggningar med bland andra Golda Meir, accepterat att sionisterna erövrade hela Palestina, om bara han fick den del som senare kom att benämnas Västbanken. När väl Arablegionens styrkor ingrep sommaren 1948, var det följaktligen endast Västbanken som de jordanska styrkorna intresserade sig för och de gick inte heller utanför det området.). Dessutom hade imperialismen, främst USA, ganska snabbt insett betydelsen av att genom Israels tillkomst få ett strategiskt brohuvud mitt i arabvärlden.
Plan D var inte någon militär stridsplan i traditionell mening. Fördrivningen av palestinierna var inte något militärt fältslag som hade paralleller i första eller andra världskriget. Snarare var metoderna liknande dem Nazityskland använt mot ”mindervärdiga” befolkningsgrupper i länder som ockuperats. Offensiverna byggde på massiva hot, militära överfall och öppen massterror mot den palestinska befolkningen, som detta citat från en skriftlig ordergivning visar:
”Dessa operationer kan utföras på följande sätt: antingen förstörs byarna (genom att bränna ner dem, spränga dem och placera ut minor i ruinerna), särskilt i de befolkningscentra som är svåra att kontinuerligt kontrollera; eller genomföra finkamning och kontrolloperationer enligt följande riktlinjer: omringning av byarna, genomsökande av dem. Om motståndet reses skall de väpnade styrkorna förintas och invånarna fördrivas till andra sidan gränsen.”
Omsatt till lägre nivå blev en sådan order än tydligare, som i detta exempel från Carmelibrigadens chef, Mordechai Maklef, senare Israels överbefälhavare:
”Döda varenda arab ni träffar på. Bränn alla brännbara föremål och spräng sönder alla dörrar.” (från Haganahs arkiv, april 1948)
Resultatet var att närmare en miljon palestinier fördrevs från sina hem under perioden november 1947-maj 1948. Just under den tid som Israel sedan dess påstått att det var judarna i området som hotades av att kastas ”ut i havet” av invaderande arabländers arméer. Fram till våra dagar fortsätter Israel odla denna myt..
Även minnena av de palestinska samhällena försöker man medvetet förinta. Där Deir Yassin en gång låg, finns nu ett Förintelsemuseum. På andra håll har skogsplanteringar och parker anlagts med information om platsens historia för 2000 år sedan.
Men inte ett ord om det palestinska samhälle med liv och verksamhet som fanns där för 60 år sedan.
Plan Dalet kallades den militär-politiska strategi som tillämpades. Den innebar en systematisk, väl planerad och genomförd massterrorism. Tiotusentals civila och obeväpnade människor ställdes brutalt och kallblodigt inför de sionistiska militärstyrkornas order att omedelbart – ofta inom 60 minuter – överge sina hem och byar. Alternativet var att bokstavligt placeras framför gevärsmynningarna och mejas ned! I vissa fall fanns inte ens det valet – den manliga befolkningen i byarna föstes samman, ställdes upp och avrättades på närmaste öppna plats – ibland inför ögonen på kvinnorna och barnen.
Många av Proletärens läsare känner säkert till massakern som på detta sätt begicks i den palestinska byn Deir Yassin i april 1948, med flera hundra dödsoffer. Även det officiella Israel erkänner idag denna massaker. Men Deir Yassin var inte ett undantag. I Dawaymeh, Kabri, Umm al-Faraj, Nahr, Simirayya, Zib, Bassa, för att namnge några av de 531 palestinska byar och samhällen, mördades på liknande sätt utvalda personer i befolkningen dessa massterrorns månader och övriga fördrevs.
Det började på allvar samma dag som Förenta Nationerna 29 november 1947 antog sin delningsplan för det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Det intensifierades det följande halvåret fram till den dag då FN-planen skulle träda i kraft (15 maj 1948). Då hade mer än halva Palestinas ursprungsbefolkning, närmare 800.000 människor, fördrivits i den mest omfattande etniska rensningen dittills i modern tid!
Vilken är sanningen?
Men hallå! Stopp och belägg! Vad är det här? Det var väl inte araberna – palestinierna – som var hotade, det var väl judarna.
Det var ju ledarna i de kringliggande arabstaterna – Syrien, Jordanien, Egypten – som omintetgjorde FN-planens fredliga intentioner genom att omedelbart mobilisera sina arméer och gå till samlat anfall samtidigt som man hotade med att alla judar skulle ”slängas ut i havet”. Inför detta dödliga hot – en ny förintelse bara några få år efter nazisternas Förintelse i Europa – tvingades judarna försvara sig och mirakulöst nog lyckades de klara den mest kritiska perioden från slutet av 1947 och de följande ett och ett halvt åren, visst var det väl så det var?
Så har det sagts, och denna falska historiebild har utgjort fundamentet för staten Israel och västvärldens politiska ledare för att försvara, varför huvuddelen av det palestinska folket sedan 60 år inte bara berövats sitt och sina förfäders land, utan dessutom tvingats till de mest fruktansvärda umbäranden och lidanden i flyktingläger och leva i misär i flera generationer.
Medan sanningen är att från november 1947 och fram till maj 1948 fanns inte en enda reguljär soldat från något av de kringliggande arabländernas arméer i Palestina! Ett antal tusen frivilliga kom från olika arabländer till försvar för sina palestinska bröder, men de saknade oftast såväl militär utbildning som adekvat beväpning och kunde inte alls bjuda motstånd mot de välutrustade och välorganiserade styrkorna från sionisternas Haganah-armé, som då omfattade över 30000 man och som förberetts för sitt uppdrag i åratal. Man skall inte glömma att den sionistiska rörelsens mål från första början var att upprätta en judisk stat i Palestina. Detta mål skulle uppnås bland annat genom att judar från diasporan flyttade ”hem”; men det krävde också att den icke-judiska befolkningen förflyttades från Palestina. Som Theodor Herzl, en av den sionistiska rörelsens grundare, skrev i sin Dagbok redan 1895: ”Vi skall bemöda oss om, att obemärkt fördriva den fattiga befolkningen till andra sidan gränsen, ordna arbete åt den i transitländerna men vägra den arbete i vårt eget land.”
Rasmässigt ”ren” stat.
Redan 1920 bildade sionisterna den paramilitära organisationen Haganah som de följande decennierna i växande omfattning ägnade sig åt att attackera enskilda palestinska samhällen, erövra och skydda nya judiska bosättningar i takt med inflyttning av judar. 1928 omvandlade britterna Palestina från en ”stat inom det brittiska intresseområdet” till en brittisk koloni. Året därpå revolterade palestinierna mot britternas agerande, som ensidigt gynnade sionisternas intressen.
En ny mer omfattande rensning skedde 1936. Den tvingade britterna att stationera fler soldater i Palestina än vad man hade i hela den indiska kronkolonin. Sionisterna var inte sena att låta sina väpnade förband deltaga med britterna för att slå ned ”det arabiska upproret”. Likafullt tog det britterna tre år att krossa det palestinska upproret; nederlaget ledde emellertid till att det palestinska ledarskapet tvingades i exil, och i de rebelliska byarna dödades eller fängslades många av männen.
För de sionistiska planerna var detta utomordentligt. Palestinierna hade berövats stora delar av sitt ledarskap, många stridbara män var inspärrade eller fördrivna, byborna avväpnade. 1937 lade britterna dessutom fram ett första förslag på delning av territoriet (den så kallade Peel-kommissionen). Även om den endast gav en mindre del av Palestina till judarna, mottogs idén mycket positivt från sionistiskt håll. Detta eftersom nu för första gången tanken om en delning för att separera befolkningsgrupperna, underförstått de kan inte leva tillsammans, fördes fram av andra än sionisterna själva. Precis i linje med sionisternas mål: en rasmässigt ren judisk stat.
En viktig del i förberedelsearbetet för att kunna förverkliga den sionistiska planen utgjordes av kartläggning av det palestinska samhället, som skedde systematiskt under 30-talet. Moderna metoder användes, inklusive flygfotografering. I slutet av decenniet var arkiven praktiskt taget kompletta. Kartlagt var den topografiska placeringen av varje palestinsk by, dess tillfartsvägar, jordens odlingskvalité, tillgången till källvatten, byns huvudsakliga inkomstkällor, invånarnas politiska och religiösa status, namnen på byrådets medlemmar, dessutom varje manlig byinvånare i åldrarna 16 till 50 år. Särskilt viktigt bedömdes uppgifter om byns ”fientlighetsindex” till sionisternas planer på judisk bosättning och om byns män deltagit i upproret 1936. Särskilda listor upprättades för varje by på de män som deltagit i upproret, men också över de familjer som förlorat någon i striderna.
1941 bildades det militära specialkommandot Palmach, som en del av Haganah. Ursprungligen för att bistå de allierade, dvs britterna, om nazityska trupper skulle nå fram till Palestina. (Den tyska militära framryckningen i Nordafrika i riktning Egypten pågick som bäst.) När det hotet inte längre förelåg ett par år senare, inriktades Palmachs verksamhet på att med militära hot och aktioner skrämma iväg den palestinska befolkningen från områden som bedömdes som strategiskt viktiga för en framtida judisk stat. Åratals före FN:s delningsplan sett dagens ljus. En av sionismens ledare, Yossef Weitz skrev i sin dagbok 1940: ”Fördrivning tjänar inte bara ett syfte – att minska den arabiska befolkningen – utan det tjänar även ett andra syfte, minst lika viktigt, nämligen: att frigöra jord som nu brukas av araber och frigöra den för judiska bosättningar… Den enda lösningen är att förflytta araberna härifrån till angränsande länder. Inte en enda by eller en enda stam får lämnas kvar.”
FN:s delningsplan.
David Ben-Gurion ledde den sionistiska rörelsen från 1920-talet och han var huvudarkitekten bakom den planläggning och det strategiska förberedelsearbetet sedan dess. När andra världskriget gick mot sitt slut, inleddes en kampanj för att få britterna att ge upp sitt mandatansvar för Palestina. Sionistiska terrorister attackerade brittiska mål, sprängde broar och brittiska militärbaser (bland annat britternas högkvarter King David Hotel i Jerusalem). Samtidigt som arbetet forcerades med att få judar att komma till Palestina – det gällde att påverka de som överlevt nazitysklands förintelsepolitik av vilka många i första hand ville söka sig till USA – köptes stora mängder vapen inför det stora ”befrielseslaget”. Haganahofficerare köpte vapen i Tjeckoslovakien (bla 24500 gevär, 5200 kulsprutor och 54 miljoner patroner 1946) men också stora kvantiteter från Sovjetunionen (köpen förmedlades med hjälp av Israels kommunistparti).
I början av 1947 fattade den brittiska Labourregeringen beslutet att lämna Palestina och överlåta åt FN att besluta om landets framtid. Efter nio månaders diskussioner i FN, kom man fram till beslutet att dela landet. Förutsättningen var dock att berörda parter godkände planen! Den sionistiska ledningen accepterade omedelbart, medan palestinierna själva och arabländernas ledningar sa nej. Istället förordade de att Palestina skulle förbli ett enat land och att motsättningarna skulle lösas genom förhandlingar. 29 november antog Säkerhetsrådet delningsplanen, som skulle träda i kraft 15 maj 1948. Under det mellanliggande halvåret svarade Storbritannien för mandatområdet, inklusive lag och ordning. Fortfarande fanns de stora brittiska militärstyrkorna i landet.
Det faktum att palestinska företrädare och regeringarna i de arabiska grannländerna vägrade att acceptera FN:s delningsplan brukar av Israel och västvärlden framställas som ”bevis” på arabernas fientlighet och som grunden till den följande händelseutvecklingen. Palestinierna fick, så att säga, ”skylla sig själva” eftersom de inte sagt ja till FN:s delning av deras land.
Hur någon ansvarig politiker skulle kunna acceptera att mer än hälften av det egna landets territorium skulle försvinna och den egna befolkningen där tvingas bort, var en fråga som västvärlden aldrig besvärade sig med att söka svaret på.
15 maj 1948.
Säkerhetsrådets beslut blev startpunkten för den kombinerade terror- och fördrivningsoffensiv som förberetts i åratal. FN-beslutet framställdes också som det slutgiltiga beviset på att ”världen” gav judarna rätt till Palestina, oavsett den befolkning som fanns där. Hur stor del av Palestina som sedan i praktiken kunde beslagtas var en rent makt- och styrkefråga.
Britterna hade redan visat att man inte tänkte ”lägga sig i” mer än nödvändigt. Sympatierna fanns dessutom uttalat för judarna som lidit och offrat så mycket i Europa.
I israelisk propaganda om denna period beskrivs läget som att de judiska bosättningarna – och hela FN-planen – hotades av de kringliggande arabstaterna (främst Egypten, Jordanien, Syrien) som förberedde sina krigsmakter på en invasion av Palestina och en fördrivning av alla judar. Att judarna var den svagare parten, araberna de överlägsna.
På så sätt förvrängs det välplanerade och systematiska erövringskriget av Palestina, med den snabbaste och mest omfattande etniska fördrivningen av ett helt folk som mänskligheten dittills skådat, till ett slags Davids kamp mot Goliat. Ben-Gurion hade redan tidigt slagit fast att etnisk rensning var nödvändig eftersom araberna i en framtida judisk stat kunde bli femtekolonnare och då ”antingen måste massarresteras eller fördrivas; det är bättre att fördriva dem”. Efter Säkerhetsrådets beslut förklarade han att: ”det kan inte bli en stabil och stark judisk stat om den har en judisk majoritet på enbart 60 procent.”
Plan D.
Hur kunde denna massiva folkfördrivning ske på så kort tid? Svaret är att söka i Haganah-arméns militära överlägsenhet tillsammans med Irgun-enheternas och Sternligans massmords- och terrormetoder som ledde till panik och massflykt. Palestinierna var den hopplöst svagare parten, både organisatoriskt och inte minst militärt. (Så hade för övrigt varit fallet även om de kringliggande arabstaterna gjort verklighet av sina löften – vilket inte skedde förrän långt senare, när det var för sent. Endast Jordanien hade en relativt väl utrustad armé, men kung Abdullah hade i hemliga överläggningar med bland andra Golda Meir, accepterat att sionisterna erövrade hela Palestina, om bara han fick den del som senare kom att benämnas Västbanken. När väl Arablegionens styrkor ingrep sommaren 1948, var det följaktligen endast Västbanken som de jordanska styrkorna intresserade sig för och de gick inte heller utanför det området.). Dessutom hade imperialismen, främst USA, ganska snabbt insett betydelsen av att genom Israels tillkomst få ett strategiskt brohuvud mitt i arabvärlden.
Plan D var inte någon militär stridsplan i traditionell mening. Fördrivningen av palestinierna var inte något militärt fältslag som hade paralleller i första eller andra världskriget. Snarare var metoderna liknande dem Nazityskland använt mot ”mindervärdiga” befolkningsgrupper i länder som ockuperats. Offensiverna byggde på massiva hot, militära överfall och öppen massterror mot den palestinska befolkningen, som detta citat från en skriftlig ordergivning visar:
”Dessa operationer kan utföras på följande sätt: antingen förstörs byarna (genom att bränna ner dem, spränga dem och placera ut minor i ruinerna), särskilt i de befolkningscentra som är svåra att kontinuerligt kontrollera; eller genomföra finkamning och kontrolloperationer enligt följande riktlinjer: omringning av byarna, genomsökande av dem. Om motståndet reses skall de väpnade styrkorna förintas och invånarna fördrivas till andra sidan gränsen.”
Omsatt till lägre nivå blev en sådan order än tydligare, som i detta exempel från Carmelibrigadens chef, Mordechai Maklef, senare Israels överbefälhavare:
”Döda varenda arab ni träffar på. Bränn alla brännbara föremål och spräng sönder alla dörrar.” (från Haganahs arkiv, april 1948)
Resultatet var att närmare en miljon palestinier fördrevs från sina hem under perioden november 1947-maj 1948. Just under den tid som Israel sedan dess påstått att det var judarna i området som hotades av att kastas ”ut i havet” av invaderande arabländers arméer. Fram till våra dagar fortsätter Israel odla denna myt..
Även minnena av de palestinska samhällena försöker man medvetet förinta. Där Deir Yassin en gång låg, finns nu ett Förintelsemuseum. På andra håll har skogsplanteringar och parker anlagts med information om platsens historia för 2000 år sedan.
Men inte ett ord om det palestinska samhälle med liv och verksamhet som fanns där för 60 år sedan.
Fördrivningens sanna historia.
Den israeliske historikern och läraren vid Haifas universitet, Ilan Pappe, har i sin forskning haft tillgång till dokument från den israeliska arméns arkiv, vilka till delar hittills varit hemligstämplade. Resultaten av sin forskning publicerade han förra året i boken ’The Ethnic Cleansing of Palestine’ (One World Publication, 2006).
Hans politiska slutsats är att ”det borde numera stå klart att påståendena om en frivillig palestinsk flykt från tidpunkten då kriget bröt ut – som svar på arabledares uppmaning att ge utrymme för invaderande arméer – inte håller streck utan är del av en israelisk mytbildning. Det är ren lögn, som israeliska läroböcker ännu idag hävdar, att det gjordes judiska försök att övertala palestinier att stanna kvar. Hundratusentals palestinier hade redan fördrivits med våld innan kriget bröt ut och tiotusentals ytterligare skulle komma att fördrivas under krigets första vecka. För de flesta palestinier spelade inte datumet 15 maj 1948 någon särskild roll vid denna tidpunkt: det var enbart ännu en dag i den fruktansvärda raden med etnisk rensning som inletts över fem månader tidigare.” (sidan 131)
Flertalet faktauppgifter och citat i vidstående artikel är tagna från Pappes bok. Den kommer under hösten 2007 på svenska med titeln ”Den etniska rensningen av Palestina” (Karneval förlag).
Fördrivningens sanna historia.
Den israeliske historikern och läraren vid Haifas universitet, Ilan Pappe, har i sin forskning haft tillgång till dokument från den israeliska arméns arkiv, vilka till delar hittills varit hemligstämplade. Resultaten av sin forskning publicerade han förra året i boken ’The Ethnic Cleansing of Palestine’ (One World Publication, 2006).
Hans politiska slutsats är att ”det borde numera stå klart att påståendena om en frivillig palestinsk flykt från tidpunkten då kriget bröt ut – som svar på arabledares uppmaning att ge utrymme för invaderande arméer – inte håller streck utan är del av en israelisk mytbildning. Det är ren lögn, som israeliska läroböcker ännu idag hävdar, att det gjordes judiska försök att övertala palestinier att stanna kvar. Hundratusentals palestinier hade redan fördrivits med våld innan kriget bröt ut och tiotusentals ytterligare skulle komma att fördrivas under krigets första vecka. För de flesta palestinier spelade inte datumet 15 maj 1948 någon särskild roll vid denna tidpunkt: det var enbart ännu en dag i den fruktansvärda raden med etnisk rensning som inletts över fem månader tidigare.” (sidan 131)
Flertalet faktauppgifter och citat i vidstående artikel är tagna från Pappes bok. Den kommer under hösten 2007 på svenska med titeln ”Den etniska rensningen av Palestina” (Karneval förlag).
fd. internationell sekreterare
…
Log ind for at svareHvad rager det overhovedet BT, et arbejdsgiverorgan, der kun er til for pengene og arbejdsgiverideologi. Og som kun generer ordentlige mennesker, som sygeplejerskerne, der har sörget for, at danskerne har overlevet Toyota Corona-“krisen”. En påfört epedemi/ pandemi der kommer fra heroinhandler”Nato”-siden af atlanten! Luk BT §§
Log ind for at svareVi støtter sygeplejerskerne!
Det her er klassekamp. Det handler om, hvordan vi skal fordele de værdier, som er i vores samfund.
MURER & MURERARBEJDSMÆNDENES FAGLIGE KLUB KØBENHAVN
18. JUNI 2021 | 09:32
Igennem alt for lang tid har sygeplejerskerne og andre arbejdere i de kvindedominerede fag måttet stille sig tilfredse med en løn, der er langt lavere end for tilsvarende fag. En manglende lønudvikling som bunder i en urimelig lov fra 1969.
Lønnen har ikke fulgt det store arbejdspres, der er steget i sundhedsvæsnet de seneste år. Argumentet om, at der ikke er råd til en ordentligt løn, køber vi ikke.
For at skabe forandring må vi stå sammen og støtte op om dem, som tager kampen.
Hvor der er politisk vilje, er der penge – det har vi endnu engang bevidnet under coronakrisen. Imens sundhedspersonalet gik forrest, løb ekstra stærkt og tog store risici ved deres arbejde, blev de belønnet med honningkager. I modsætning blev der åbnet for skattekisten og rundhåndet delt ud til erhvervslivet. I de seneste år har vi været vidne til flere og flere skattelettelser og samtidig et mere presset velfærdssystem.
Det her er klassekamp. Det handler om, hvordan vi skal fordele de værdier, som er i vores samfund. Hvis vi skal have råd til ordentlig velfærd og til at betale vores sundhedspersonale en ordentlig løn, skal der en anden politik til!
For at skabe forandring må vi stå sammen og støtte op om dem, som tager kampen. Derfor støtter vi op om sygeplejerskernes kamp for en bedre løn, for ligeløn, og vi opfordrer alle vores kolleger til at bakke dem op!
Kan du lide, hvad du læser?
Det koster penge at lave progressiv journalistik. Kun med din støtte kan Arbejderen fortsat udgive frit tilgængeligt journalistisk indhold af høj kvalitet.
ABONNER
STØT
ANDERS SØRENSEN, ANSVARSHAVENDE REDAKTØR
Danskerne har siden 1. maj siddet med næsen i Pelle Dragsteds bog om Nordisk socialisme.
Bogen har fået en flot modtagelse og har affødt en tiltrængt debat om alternativer til vækst og forbrugerisme, om socialisme og ikke mindst om hvordan vi skaber konkrete forandringer. For det fortjener Pelle Dragsted stor tak.
Det revolutionære standpunkt er ikke utopisk, dogmatisk og udemokratisk
I bogen trækkes to modsatrettede linjer indenfor arbejderbevægelsen op:
På den ene side skildres det revolutionære standpunkt, som er utopisk og unødvendigt, og på den anden side den socialdemokratiske drøm om at genrejse det klassekompromis, som helt særlige forhold gjorde mulig i en bestemt og meget unik historisk periode.
Bogens konklusion om det lidet troværdige projekt om genrejsningen af klassekompromiset skal der kun lyde tilslutning til herfra.
Men når Pelle Dragsted herefter folder sine egne idéer ud om en socialistisk kim, som allerede gror i den kapitalistiske have, og som venstrefløjen skal vande og gøde og beskytte mod liberalistisk ukrudt, fremstilles samtidigt en kunstig modsætning.
I Pelle Dragsteds øjne står idéen om socialistisk kim i det nuværende samfund nemlig i modsætning til det revolutionære standpunkt. De revolutionære vil nemlig ifølge Dragsted ikke anerkende, at der kan findes socialistiske elementer i et kapitalistisk samfund.
I stedet, mener Dragsted, fokuserer de revolutionære for ensidigt på bruddet med kapitalismen – et brud som ikke er hverken ønskeligt eller demokratisk funderet. Derfor er Pelle Dragsteds vision om en demokratisk blandingsøkonomi det eneste realistiske alternativ.
Men en sådan fremstilling hænger ikke sammen med virkeligheden. Naturligvis findes kimen til det nye samfund i det gamle. At benægte den kendsgerning vil være i strid med den dialektiske og historiske materialisme.
At kampen for reformer, der gavner arbejderklassen, skulle stå i et modsætningsforhold til det revolutionære standpunkt er derfor en ærgerlig præmis.
Kollektiv velfærd som skattefinansieret uddannelse, sundhed og ældrepleje er naturligvis en forsmag på socialismen, som vokser frem eller rulles tilbage som resultat af klassekampen – kampen mellem det gamle og det nye, som er på vej.
Det revolutionære standpunkt er ikke utopisk, dogmatisk og udemokratisk, men derimod et helt igennem legitimt, aktuelt, muligt og nødvendigt alternativ til den retningsløse gang på stedet, som arbejderbevægelsens store partier stiller arbejderklassen i udsigt over en kam.
I klassekampen i dag er reaktionen i offensiven. Derfor står forsvarskampen for den kollektive velfærd, demokratiet og arbejderklassens tilkæmpede rettigheder i centrum sammen med kampen for bæredygtige og solidariske løsninger på klimakrisen.
Den revolutionære opgave i dag er først og fremmest at kæmpe for at styrke organiseringen og mobiliseringen af arbejderklassen og at opbygge alliancer med andre grupper i samfundet med sammenfaldende interesser – med henblik på forbedringer her og nu.
I denne kamp ligger spiren til Danmarks fremtid. Det er i opbygningen og udfoldelsen af den kamp, at styrkeforholdet i klassekampen kan ændres, og konturerne af det nye skabes.
Det er på det grundlag, at kampen skridt for skridt kan udvikle sig, frem til at det bliver muligt at erstatte mindretallets magt med flertallets gennem en socialistisk revolution.
Log ind for at svareSygeplejersker forkaster mæglingsforslag og går i strejke fra i dag lørdag.
På lørdag går godt 5.000 sygeplejersker i strejke. De har for anden gang stemt nej til det overenskomstresultat, de er blevet præsenteret for. De fortsætter kampen for bedre løn og arbejdsforhold – og for et opgør med et forældet lønsystem.
Dansk Sygeplejeråds formand, Grete Christensen, præsenterer resultatet og svarer på spørgsmål på et pressemøde om resultatet af afstemningen om Forligsinstitutionens mæglingsforslag til en aftale for sygeplejersker og radiografer i forbindelse med OK21.
Medlemmerne af Dansk Sygeplejeråd (DSR) har med overbevisende flertal forkastet det mæglingsforslag, der i sidste øjeblik afværgede en tidligere varslet strejke.
Hele 74,4 procent af sygeplejerskerne deltog i afstemningen. 64,5 procent stemte nej til mæglingsforslaget og 34,5 procent ja. Dermed ligger det fast, at flere end 5.000 sygeplejersker går i strejke fra på lørdag.
– Jeg ser nej’et som et kraftigt og utvetydigt signal til både arbejdsgiverne og Christiansborg om, at sygeplejerskerne har mistet tålmodigheden. Utilfredsheden med lønnen har vokset sig for stor. Samtidig står vi efter halvandet år med corona et sted, hvor sygeplejersker har løbet ekstra stærkt i en hverdag, der i forvejen var præget af et presset arbejdsmiljø og umenneskelig travlhed. Glasset var fyldt. Nu er det flydt over, sagde Dansk Sygeplejeråds formand Grete Christensen, da hun med et kvarters forsinkelse mødte pressen.
Mæglingsforslaget indfriede ikke medlemmernes forventninger, sagde forbundsformanden og pegede også på “mange års udsultning af hele sundhedsvæsnet” som en forklaring på deres overbevisende nej.
– Det har ført til stigende arbejdspres og øgede krav om fleksibilitet hos medarbejderne. Arbejdsgiverne og politikerne bliver simpelthen nødt til at finde penge til både en bedre løn og nogle bedre arbejdsforhold, hvis de skal få lettet frustrationerne hos deres medarbejdere, lød det fra Grete Christensen.
Utilfredsheden med lønnen har vokset sig for stor. Glasset var fyldt. Nu er det flydt over.
Grete Christensen, formand Dansk Sygeplejeråd.
Grete Christensen havde sammen med et flertal i hovedbestyrelsen anbefalet medlemmerne at stemme ja til mæglingsforslaget, og medlemmerne har således trodset forbundsledelsens anbefaling. Til det svarede Grete Christensen:
– Uenigheden handler ikke om, hvad vi vil opnå, men om hvordan vi bedst når målet. For vi er helt enige om målet – at vi vil have rettet op på sygeplejerskernes urimelige lønefterslæb.
Lærke Holm Sø, der er tillidsrepræsentant for sygeplejerskerne på afdelingen OK Anæstesi på Aalborg Universitetshospital, er én af nej-sigerne. Den beslutning tog hun straks, hun læste mæglingsforslaget. Forslaget ændrer ikke ved den lønramme på 5,02 procent over tre år, som var aftalt mellem Dansk Sygeplejeråd og arbejdsgiverne i Danske Regioner og Kommunernes Landsforening. Og selvom det som noget nyt indeholdt forslaget om at nedsætte en lønkomité, som skal undersøge lønstrukturerne i den offentlige sektor, fik det ikke den nordjyske sygeplejerske til at skifte holdning.
– Det store nej til mæglingsforslaget kommer slet ikke bag på mig. Jeg har hørt så mange sige, at de ikke er tilfredse med løftet om en komité. For hvad skal den føre til? Endnu en rapport, der konkluderer, at der er et forældet lønsystem, som fastholder de kvindedominerede fag lavest i lønsystemet.
Hun synes, at sygeplejerskerne sammen med andre faggrupper hele tiden har været klare i spyttet og sagt, hvad de vil have, nemlig mere i løn og bedre arbejdsvilkår. Hun og kollegerne savner vished om, at det bliver den opgave, endnu en lønkomité skal løse.
– Folk har fået nok og er bare så rasende. De synes ikke, at vi bliver behandlet ordentligt. Skal det give mening med en komite, så skal der komme en løsning indenfor en overskuelig årrække, hvor vi kommer op på niveau med andre fag med tilsvarende uddannelseslængde. Men der skal ikke gå ti år, lyder det med fast stemme fra Lærke Sø Holm.
Log ind for at svareFAGLIGT: NYT KAMPMIDDEL
Sygeplejersker tager jordemoderinitiativ til sig og underskriver ansættelsesstop
OK21 giver ikke sygeplejersker bedre løn og arbejdsvilkår, mener initiativtager til underskriftsindsamling for ‘ansættelsesstop’ i den offentlige sundhedssektor. Initiativet skal presse politikere og offentlige arbejdsgivere til mærkbare og konkret forbedringer.
Utilfredse sygeplejersker bruger ‘ansættelsesstop’ i kampen for bedre løn og arbejdsforhold. Her danner nordjyske sygeplejersker menneskekæde over Limfjordsbroen for at gøre opmærksom på deres krav om mere i løn.
NOC@ARBEJDEREN.DK
17. JUNI 2021 | 09:27
Den 7. april offentliggjorde mere end 1.000 studerende og uddannede jordemødre en erklæring. I den lover de ikke at lade sig ansætte i faste stillinger eller vikariater i det offentlige sygehusvæsen, før politikerne og de offentlige arbejdsgivere sikrer forbedringer af deres løn og arbejdsforhold.
Nu har ideen om et ‘ansættelsesstop’ spredt sig til sygeplejerskerne, der også er drevet af kampen om en fair og rimelig løn. Over 300 har indtil videre skrevet under på erklæringen om, at de ikke vil tage job, hvis det er på det nuværende lønniveau, fortæller initiativtager Lissa Lock til Arbejderen:
– Fødeafdelingerne forbruger jordemødre og slider dem op i løbet af to-tre år og forventer, at de kan fylde hullerne med de nyuddannede. Jordemødrenes aktion og stop for ansættelser gør, at afdelinger nu mangler de nyuddannede, og derfor er de begyndt at ansætte assistenter og sygeplejersker i stedet.
– Det fik mig til at udfærdige lignende erklæring for at støtte jordemødrenes kamp og også for at få fokus på vores eget ansvar som sygeplejersker, når vi accepterer tingene ved at takke ja til underbetalte stillinger.
Frustrerede sygeplejersker
Lissa Lock er anæstesisygeplejerske i Region Syddanmark og som mange af sine kolleger dybt frustreret over de offentlige overenskomstforhandlinger. Den lønramme på godt fem procent over tre år, som fagforbundene og de offentlige arbejdsgivere har forhandlet sig frem til, er alt for lav, mener hun.
Det samme synes et ganske vist spinkelt flertal af sygeplejersker, der stemte nej ved urafstemningen første gang. De efterfølgende forhandlinger i Forligsinstitutionen resulterede i en mæglingsskitse, som ikke giver sygeplejerskerne mere i løn, men stiller dem i udsigt, at der vil blive nedsat en komité, der skal se nærmere på de offentlige lønstrukturer.
At mæglingsskitsen tilmed blander en tværfaglig lønkomité ind i sygeplejerskernes OK21 finder jeg direkte forkasteligt.
Lissa Lock, initiativtager til ‘Sygeplejersker for en fair løn!’
Det blev den bekendte dråbe for Lissa Lock, der 6. juni oprettede facebookgruppen Sygeplejersker for en fair løn!
– Mæglingsskitsen fastholder de 5 procent, og dermed vises der ingen vilje til politisk at handle på den ulighed, der har fundet sted gennem årtier. At mæglingsskitsen tilmed blander en tværfaglig lønkomité ind i sygeplejerskernes OK21 – en lønkomité som allerede var aftalt i efteråret 2020 – finder jeg direkte forkasteligt, siger Lissa Lock.
Hun mener, at afstemning nummer to ikke længere handlede om muligheden for at forbedre sygeplejerskernes løn, men mere havde karakter af et ultimatum om sygeplejerskernes mulighed for indflydelse på samme.
– Det bekræftes af Mona Striibs udtalelser for nylig, hvor hun mener, at komitéens arbejde bør startes uden sygeplejerskerne, fordi vi stemte nej, lyder det fra anæstesisygeplejersken.
– Sammenholdt med politikernes nylige afstemning af borgerforslaget om at afskaffe Tjenestemandsreformen ønsker jeg, at vi med underskriftserklæringerne kan lægge yderligere pres på vores politikere for at finde en løsning.
Regionerne er i forvejen pressede og har problemer med at få ledige stillinger besat. En af forklaringerne er, at det er for hårdt at arbejde 37 timer om ugen. En undersøgelse lavet af DSR Analyse i 2018 viste, at hele 52 procent af sygeplejerskerne arbejdede på nedsat tid.
Både Dansk Sygeplejeråd og Overlægeforeningen har advaret om, at manglen på personale fører til aflyste operationer, overbelagte afdelinger, flere såkaldte “utilsigtede hændelser” og udskrivning af patienter, inden de reelt er helt klar til det.
Politikerne og arbejdsgiverne har et ansvar
Underskriftsindsamlingen af hensigtserklæringer vil forstærke den udvikling. Som det står i hensigtserklæringen, så er dens primære mål at “sikre sygeplejersker en fair og rimelig løn, altså en grundløn der matcher sygeplejerskers uddannelsesniveau, kompetencer og ansvar”, og den kører foreløbig frem til maj 2022, hvor lønkomitéen skal komme med sine anbefalinger.
– Jeg har ingen ambitioner eller forventninger om at skaffe flere tusinde underskrifter, men kommer der ikke konkret handling ud af lønkomitéens arbejde, så kan initiativet køre videre, slutter Lissa Lock, der håber, at underskriftserklæringerne kan lægge yderligere pres på politikere og arbejdsgivere for at skabe bedre løn og arbejdsvilkår, så jobbet i sundhedssektoren bliver mere attraktivt og til at holde til.
I mandags stemte sygeplejerskerne nej for anden gang. Med en rekordhøj stemmeprocent på 74,4 procent, heraf 64,5 procent nej-stemmer, faldt mæglingsskitsen med et brag. Lørdag går mere end 5.000 sygeplejersker landet over i strejke med krav om mere i løn og bedre arbejdsvilkår.
Log ind for at svareDu skal være logget ind for at skrive en kommentar.
